Konst längs Storgatan

Idag är det Konstrakan här i Tranås. Hela Storgatan kantas med konstnärer och deras konst. Jag tror att jag får gå bakvägar när jag ska gå ut en runda senare. Det är för mycket folk för mig just nu. Det serveras kaffe på kårens gård fram till 12.30 om du är sugen, och ikväll är det sista Sommarkvällen i Sännevadet kl.18.00 och gäster är Lövsta Vokalensemle. Imorgon kl.10.00 har vi sista gudstjänsten i Sännevadet för denna sommar och från och med nästa söndag är vi tillbaka i lokalen.

Igår var jag alltså hos ÖNH läkare Ingela Nord i Jönköping. Jättetrevlig var hon. Hon var från Malmö och hon och jag har gått på samma grundskolor på Limhamn. Fast hon är 7 år yngre än jag så vi gick inte samtidigt. Men världen är liten. I alla fall var hon en mycket bra läkare och undersökningen var inte alls jobbig eller läskig. Hon pillade mig inte i halsen med spatel utan det räckte att jag öppnade munnen och andades flåsande så kunde hon se bra hur det såg ut. Sedan tittade hon ner i halsen med en kamera, på en väldigt tunn slang, som hon tog genom näsan och då gick hon förbi kräkreflexen och ner två cm och tittade ner i halsen och sen var det klart. Bara lite skav i näsan alltså. Skönt. I alla fall så fanns där inget i halsen. Ingen inflammation. Ingen svamp. Inga tumörer eller något annat. Allt så fint ut. Ja, jag är lite röd på sidorna i svalget så hon föreslog att jag fortsätter med Omeprazol fast jag inte har några sura uppstötningar kunde jag ha en ”tyst reflux” sa hon, som kunde påverka halsen. Jag vet inte, men jag får väl ta dem ett tag till då. Hon trodde också på spänningar alltså. Ja, det var ju inte det besked jag ville ha, men det var det jag fick och jag får vara glad för att det inte var något farligt i halsen. Hon föreslog att jag började träna igen, vilket jag väldigt gärna skulle göra om bara magen tillät det, samt att kanske börja med samtalsterapi och inte bara medicin. Jag vill hemskt gärna kunna börja träna igen för jag tror att det skulle kunna starta en positiv spiral istället för den negativa cirkel jag är inne i och har varit länge nu. Men när  jag knappt kan röra mig utan att magen krampar eller gör ont på annat sätt så är det mindre enkelt. Jag hoppas ju fortfarande att Sertralinet ska dämpa både magsmärtorna och halsen så att jag kan börja göra något, men än så länge är det lika illa. Nu har jag bara tagit dem i fyra dagar och på onsdag nästa vecka ska jag höja dosen, så kanske det finns hopp ändå. Och på måndag eftermiddag ska jag ju göra Sigmoideoskopin i Eksjö så jag kan ju fråga den läkaren om han har några förslag på vad jag kan göra åt allt obehag. Så, jag kanske inte skriver igen förrän på tisdag eller så.

Delar idag en påminnelse till mig och alla: Psaltaren 62:6-9
”Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer mitt hopp.  Han är klippan som räddar mig, min borg där jag står trygg. Från Gud kommer min hjälp och min ära, Gud är min tillflykt, min starka klippa. Sätt alltid din lit till honom, du folk, öppna ditt hjärta för honom. Gud är vår tillflykt.”

Blessings

 

 


Ny medicin

I samförstånd med läkare och sköterska bytte jag från och med igår medicin, från Venlafaxin till Sertralin. Eftersom jag efter drygt två veckor inte blivit alls bättre utan snarare sämre, tänker jag att jag inte längre tål Venlafaxin. Det har hänt så mycket i min kropp de senaste två åren med hormoner som ändrats och så och då kanske jag inte klarar noradrenalinet, som Venlafaxin påverkar, på samma sätt som innan. Och Sertralin påverkar bara serotoninet. Jag måste i alla fall prova för det går inte att fortsätta som jag gjorde. Så nu är det en vecka med 25 mg och sedan öka till 50 mg.

Åh, vad jag önskar att detta ska bli bra nu. Jag är så trött, less, ledsen, rädd, ja, allt man kan tänka sig. Alla dessa hemska symptom som härjar i min kropp gör mig förtvivlad. Magen gör fortfarande ont. Nu ska jag ju göra sigmoideoskopin på måndag i Eksjö, men jag undrar om den kommer att visa något. Jag har fått tid hos en öron-näsa-hals-läkare i Jönköping imorgon 11.20, vilket jag är glad för. Jag ringde sjukhuset för att höra om remissen kommit och de hade skickat den vidare till Dr. Nordh i centrala Jönköping, som de har samarbete med, så jag ringde dit och sa att jag var intresserad av en snabb tid för jag har så hemska besvär. Och efter en stund ringde hon tillbaka och jag fick tid på fredag. Så skönt. Fast det är med skräckblandad glädje jag går dit. Jag hatar ju när någon pillar mig i halsen, har alltid haft svårt för det, men samtidigt vill jag att de verkligen kollar precis allt. Åh, vad jag hoppas att hon hittar något som går att bota, ja, som är enkelt att bota. Det vore trevligt efter alla andra diffusa symptom som man inte hittar någon orsak till. Det är fruktansvärt obehagligt att ha en klump i halsen, som dessutom inte går bort. Nu har den funnits där länge och ändrat karaktär flera gånger och jag googlar och googlar och funderar och blir helt knäpp på allt det kan bero på. Vad är det som händer? Jag känner att nu behöver jag ett klart svar och ett botemedel för jag klarar inte mer. Det sägs ju att man inte får mer än man klarar av, och det är inte sant. Eller att det som inte dödar det härdar och gör en stark. Nej. Jag är inte stark av detta. Eller att när man kommer till slutet av sig själv är man i början av Gud, jamen, Gud, gör mig frisk då! Hela mig! Ta bort allt det sjuka och hemska som härjar i mig och ger mig alla dessa krämpor. Det räcker nu! Enough! Friden som övergår allt förstånd, var är den?

Ja, det blev ett tråkigt inlägg, men så är det just nu. För att påminna mig själv så delar jag idag Psaltaren 46:2-4

”Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit. Därför räds vi inte om än jorden skälver och bergen störtar i havets djup, om än vatten brusar och skummar och bergen darrar vid havets uppror.”

Blessings

 

 

 


”The Handmaid’s tale”

Det var rubriken på min predikan igår, på svenska ”Slavinnans berättelse”. Det är ju också namnet på tv-serien från HBO där tredje säsongen just avslutats. Har du inte sett den så rekommenderar jag att du gör det. En bild av hur illa det kan gå när man drar saker och ting till sin spets och hur våld och ondska kan bortförklaras speciellt i religionens tecken. I alla fall så finns predikan att lyssna på här på hemsidan. Ljudet är väldigt dåligt den första minuten, det var någon inställning som var fel, men det blir bättre.

Igår hade jag och Magnus 29 (!)-årig bröllopsdag. Vi firade inte direkt i och med att saker och ting är som de är med mig men jag hoppas att vi framöver, när jag någon gång mår bättre, kan ta igen allt vi förlorat det senaste året.

Imorgon eftermiddag ska psykiatrisköterskan ringa. Idag är dag 14 och jag tycker att det ständigt uppkommer nya symptom. Måtte det vända snart.

Idag delar jag Psaltaren 121

”Jag ser upp emot bergen: varifrån skall jag få hjälp? Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg. Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel. Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida. Solen skall inte skada dig om dagen, inte månen om natten. Herren bevarar dig från allt ont, från allt som hotar ditt liv. Herren skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt.”

Grace & Peace

 <3

 

 

 


Dag 12

Jag tycker oftast att det är bra och en himla tur att alla vi människor är olika och unika. Dock skulle det i vissa situationer vara bra om vi fungerade likadant så man kunde säga att ”såhär kommer du att reagera om du gör detta”. Tyvärr är det ju enligt den modellen mycket av den medicinska branschen jobbar och därför blir det kaos i människors hälsa. Jag är en väldigt somatisk person. Jag känner allt i kroppen. Jag får fysiska symptom av allt, både tillstånd som ska ge fysiska symptom och mentala, känslomässiga tillstånd. Dessutom får jag också biverkningar av mediciner framför allt i kroppen, vilket naturligtvis påverkar min mentala och känslomässiga hälsa. Det är ju också en anledning att jag aldrig känt mig bekväm med diagnosen depression för jag inte från början känt mig deprimerad utan haft just kroppsliga symptom av olika slag. Men faktum är ju att vi är unika och på mig sätter sig allt i kroppen och nu är det insättningssymptomen av medicinen som sitter där. Dag 12 idag och fortfarande väldigt påtagligt. För en del lättar insättningssymptomen på 5-7 dagar och för andra kan det ta många veckor. Jag är en ”mångaveckorsperson”  och dessutom en som har symptom som inte tillhör de vanligaste som står i bipacksedeln och därför är svåra att veta vad som är vad. Jag tror inte det finns ett enda organ i min kropp som inte är påverkad just nu, på ett eller annat sätt, mer eller mindre kraftigt. Jag var på psykiatriska mottagningen igår och pratade med sköterskan som jag ringt till några gånger och hon hade även pratat med läkaren innan. De båda förutsätter att det är insättningssymptom och arr det kommer att ge sig, men det kan ta lång tid och det är jobbigt under tiden. Men jag behövde inte vara rädd att det är någon annan allvarlig sjukdom för jag har ju gjort fysiska undersökningar som inte visat något. Hon ska ringa mig på tisdag nästa vecka och kolla läget och se’n är min ordinarie läkare tillbaka på måndag och hon skulle även prata igenom det med honom. Tålamod är ju inte min starkaste sida heller, även om det blivit vältränat under livets gång, men jag vill ju gärna att saker och ting ska ske på en gång, så att leva såhär är svårt för mig. Nu när jag till slut bestämde mig för att gå tillbaka till medicinen så hade jag ju önskat att den började hjälpa snabbt och inte gjorde allting värre, även om jag rent intellektuellt visste att det kunde bli så. Ja, här är jag nu i alla fall och fortsätter en dag i taget, ett ögonblick i taget, ett andetag i taget.

I eftermiddag har kåren sångandakter på Råsvägen och Östanå och ikväll är det Sommarkväll i Sännevadet kl.18. Gudstjänst i Sännevadet imorgon kl.10 och temat på predikan då är ”The handmaid’s tale” (Slavinnans berättelse). Välkommen då.

Jag delar Psaltaren 143:6-11

”Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord. Herre, skynda att svara mig, jag orkar inte mer. Dölj inte ditt ansikte för mig, då blir jag lik dem som lagts i graven. Låt mig var morgon möta din trofasthet, ty jag förtröstar på dig. Visa mig den väg jag skall gå, jag sätter mitt hopp till dig. Herre, rädda mig från mina fiender, jag flyr till dig. Lär mig att göra din vilja, ty du är min Gud. Må din goda ande leda mig på jämn mark. Herre, bevara mitt liv, ditt namn till ära, tag mig ur nöden, du som är rättfärdig.”

Blessings

I really hope so.....
 
 

 


Insättningssymptom from hell

I fredags skrev jag ett blogginlägg om insättningssymptom from hell, men vårt internet valde att inte fungera alls över helgen så därför kommer inlägget nu istället, och jag har reviderat det lite, men det är fortfarande så mycket som stämmer så det funkar nu med.

Jag hade väntat mig att få en hel del insättningssymptom när jag började med Venlafaxin igen efter ett halvår utan, men det här är ju helt grymt. Det är lättare att säga vad jag inte har än att räkna upp de symptom jag har. Hela jag är i kaos och vet knappt vad jag ska ta mig till. Ända sedan vi var i Höllviken har jag haft en känsla av en klump i halsen. När vi kom hem gick jag till läkarhuset och kollade upp det och han tittade i halsen, i öronen och tog sköldkörtelprover och allt var bra. Han sa att det troligen var ångest och skrev ut ångestdämpande medicin (som jag inte hämtade ut). Efter det var det bättre en vecka eller så och sen kom det tillbaka, inte konstant men till och från varje dag. Psykiatern trodde också att det kunde vara ångest och jag hoppades att skulle lätta. Nu är det värre. Känns som hela halsen är svullen, tyngd över bröstet, svårt att andas, så jag bokade tid igen på läkarhuset i fredags eftermiddag för att kolla det i alla fall. Jag kan inte se någon svullnad, men det är väldigt obehagligt. Tyvärr var det samma doktor som sist, det fanns ingen annan där då, så Magnus fick följa med som stöd. Igen tittade han i halsen och kände men såg inget. Skickar remiss till öron-näsa-hals, vilket är bra, men jag undrar hur lång tid det tar. Under helgen ser jag att jag blivit röd i halsen också, inte mycket, men ändå då det syns. Förhoppningsvis är det också ett insättningssymptom som kommer att försvinna framöver när kroppen börjat ställa om igen till medicinen, för detta är beddrövligt. Skit, skit, skit, att det skulle bli såhär. Jag skulle ha läst igenom mina gamla blogginlägg från 2012-2013, då jag försökte sluta förra gången och sedan fick börja igen och vilket helvete det var. Då fick jag ju prova olika mediciner och jag mådde fruktansvärt dåligt. Till slut var jag ju tillbaka på Venlafaxin och sedan blev det bättre så jag tänkte att det borde bli bra att gå direkt på den nu. Det känns inte så. Och fast jag vet att det kan ta ett par veckor innan det vänder så är det ingen tröst just nu för detta är inga trevliga symptom.

Idag är det 8:e dagen jag tar medicinen och det är fortfarande ett h-vete. Det verkar som jag fått alla biverkningar som kan tänkas plus några till. Helt sjukt är det. Måtte det lägga sig inom kort för jag blir tokig. Och att jag är funtad så att allt sitter i kroppen. Tänk att man kan ha så många kroppsliga symptom. Visste inte ens att kroppen hade så många funktioner….. Och såklart sätter det sig rent mentalt också.

En ljuspunkt i tillvaron var att Johanna kom hit över helgen. Det var fint att ha henne här några dagar. Och så var det cruising i helgen, vilket inte är lika trevligt för alla avgaser.

Gudstjänsten i Sännevadet blev bra och predikan hette ”Rena glasögon”. Den kommer att finnas på hemsidan som vanligt, jag har inte kunnat lägga ut den än bara, men den kommer, så gå in och kolla då och då om du är intresserad.

”Herre förbarma dig – Kristus förbarma dig – Herre förbarma dig”

Grace & Peace

 I truly hope so......

 


Livets utmaningar

Ännu en gång har livet inte blivit som jag tänkt mig och jag har fattat det smärtsamma beslutet att börja med Venlafaxin igen från och med idag. Igår var jag hos psykiatern och planen är den lägsta dosen i fyra veckor och om jag inte blir bättre så ska jag höja. Jag hoppas slippa höja men det visar sig väl. Jag har ju mått bra på 37,5 mg tidigare. Det var den dosen jag återvände till några gånger under utsättningen när det blev för tufft och där var jag stabil, så jag hoppas det räcker. Nu har jag ju dock varit utan ett halvår så jag väntar mig insättningssymptom några veckor. Jag hoppas de inte blir för jobbiga, men där vet man aldrig vad man kan vänta sig. Skit alltså! Men jag orkade inte längre. Jag fungerar ju tydligen så att mår jag dåligt på något sätt, vad det nu beror på, obalanser av något slag, så sätter det sig i kroppen på olika sätt och de kroppsliga symptomen blir så kraftiga att jag inte klarar kämpa mot dem. Det är ju inte ”bara” psykiska och känslomässiga symptom jag har, det hade jag ju räknat med att få när jag satte ut en medicin som påverkar signalsubstanserna, men jag hade inte räknat med de kraftiga magsmärtorna, klumpkänslan i halsen och alla andra tuffa, fysiska symptom som begränsar mig i vardagen och gör att jag inte kan fungera och på så sätt inte heller kan träna (vilket annars är en bra ”må bra”-aktivitet). Jag hade väntat mig att känna mer, rent känslomässigt, emotionellt, men inte heller där hade jag väntat mig att känna en sådan tomhet i hjärtat som jag gör. Jag kan tycka och tänka rent intellektuellt att ”Oj, vad roligt”, man jag känner inte det inombords som jag gjorde förut. En del säger tvärtom – att de bli känslokalla av antidepressiv medicin och inte kan känna glädje och sorg – men så upplevde inte jag det innan utan jag har blivit det nu istället. Eller, rättare sagt, jag har nära till gråt och det räcker ibland med en tanke för att jag ska gråta, men glädjen är borta, där är det mest tomt och likgiltigt och det är en obehaglig upplevelse.

Ja, detta var inte var jag ville, men jag orkar som sagt inte kämpa mer. Det verkar ha varit helt fel period i livet att sluta och nu tar jag några steg tillbaka och hoppas på att det kan lätta på flera fronter. Jag är så trött på att inte leva. Doktorn frågade igår om jag haft tankar på att skada mig själv (de måste alltid fråga det). Nej, sa jag, jag vill ha mitt liv tillbaka, inte göra mig av med det.

Nu vet ni i alla fall, ni som läser och undrar. Jag har inte undvikit andras sällskap för att jag inte är intresserad utan för att jag antingen haft ont eller mått väldigt dåligt på annat sätt och för att skona omgivningen mot eventuella utbrott. Jag hoppas att detta nu verkligen hjälper och att det kan börja vända inom en snar framtid och att insättningen inte blir för jobbig. Ni som ber får gärna göra det. Och goda tankar är välkomna också.

Idag delar jag Psaltaren 121

”Jag ser upp emot bergen: varifrån skall jag få hjälp? Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg. Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel. Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida. Solen skall inte skada dig om dagen, inte månen om natten. Herren bevarar dig från allt ont, från allt som hotar ditt liv. Herren skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt.”

Blessings

 <3

Gå uppför solskensberget

Igår var det Kristi Förklaringsdag och första gudstjänsten efter sommaruppehållet. Predikan, "Gå uppför solskensberget" finns att lyssna på här på hemsidan
Jag skriver mer en annan dag. 
Grace and peace 


Dimmigt

När det mesta är dimmigt och vägen ut gömd läser jag en psalm:

Gud, för dig är allting klart
allt det dolda uppenbart
Mörkret är ej mörkt för dig
och i dunklet ser du mig

Läk mitt öga, att jag ser
hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig
är du allra närmast mig.

Och om jag ej mer förmår
gå i tro den väg du går,
led mig vid din fasta hand
steg för steg mot livets land.

När min tanke, tvivelstrött,
obetvingligt motstånd mött
och ej mera mäktar strid
inneslut den i din frid.

Blessings
❤️

Välkommet regn

Ja, efter en period med väldigt varmt och torrt väder kom i morse ett välkommet regn och det fortsätter att regna. Betydligt svalare är det också, drygt 10 grader svalare, men det är faktiskt helt ok just nu. Det var välbehövligt och jag tror att solen kommer fram igen.

Gabriel kom hem i söndags och han hade haft det väldigt bra på NärCon. Han var så trött, så trött, men nöjd. Han börjar återhämta sig nu ;-) Det finns säkert en massa bilder därifrån ute på nätet nu. Kolla på deras hemsida, www.narcon.se, eller googla på NärCon sommar 2019.

Har börjat ta tag i arbetsuppgifterna efter semestern nu och det går ju bra. På söndag är det förmiddagsgudstjänst i Sännevadet igen och kvällen innan är det sommarkväll med Nikolaj Vollburg som gäst. Välkomna till båda tillfällena.

Längre inlägg än så blir det inte idag. Jag delar en bön av den heliga Birgitta:

”Herre, kom snart och upplys natten. Såsom döende längtar så längtar jag efter dig. Säg min själ att intet händer utan att du tillstädjer det och att intet som du tillstädjer är tröstlöst. O Jesus, Guds son, du som stod tyst inför dem som dömde dig, håll tillbaka min tunga till dess jag fått besinna vad och hur jag ska tala. Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den. Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare. Så uppfyll då min åstundan och visa mig vägen

Jag kommer till dig såsom den sårade kommer till läkaren. Giv, o Herre, mitt hjärta ro, Amen.”

Grace & Peace

 
<3
 

 

 


Nog nu

Efter att magen varit något sånär nästan en vecka och jag börjat hoppas att det kanske skulle bli bättre, så gör det så ont igen, och krampar och gör mig så arg, ledsen och förtvivlad. Skit alltså! Visst, kanske ändå att det går åt rätt håll om det nu kunde vara en aning bättre i flera dagar; visst, ibland ändrar smärtan karaktär och lättar lite snabbare, men alltihopa är ändå bedrövligt. Jag tycker det kan vara nog nu. Nog av allt vad illabefinnande heter. Jag vill ha livet tillbaka. Inte bara existerandet. Behöver kunna börja träna igen, om inte annat så för att hålla ryggen i schack och bli lite starkare. Men det är svårt när man inte kan använda magen och dess muskler utan att den ska börja krampa. Nog nu! Detta ska ju vara den bästa tiden i livet, när barnen är vuxna och självständiga och man ska kunna hitta på roliga saker utan en lång framförhållning och planering. Nej, det verkar inte bli som man tänkt sig, denna gång heller. Jag hoppas verkligen att jag framöver ska kunna se tillbaka på denna tiden och vara tacksam för att den då är över. Jag hoppas att det inte dröjer för länge till dess. Nog nu!

Gabriel har det bra på NärCon. Det var varmt på paraden igår, men det var visst roligt. Han ska komma hem imorgon. Se’n har han några veckor kvar på sommarlovet medan vi börjar jobba igen. Lite mjukstart visserligen, men ändå. Vi har haft 4 veckors semester och sparar den 5:e. Den kommer framöver och jag hoppas kunna njuta mer då.

Idag delar jag Psaltaren 31:2-6

”Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Du ska leda och styra mig, ditt namn till ära. Du ska lösa mig ur snaran de gillrat, du är min tillflykt. Jag överlämnar mig i dina händer. Du befriar mig, Herre, du sanne Gud.”

Blessing

 

 

 

 


Kostymdrama

Jag har ett nytt intresse. Jag tittar på engelska kostymdrama. Just nu är det Downton Abbey som jag är på väg igenom, säsong efter säsong. Jag såg aldrig den serien på TV men tänkte att jag ville kolla vad det var för något och nu är jag såklart fast. Det blir lite speciellt när man inte behöver vänta en vecka på nästa avsnitt utan kan gå vidare i handlingen på en gång. Ja, det blir inte mer än ca två - tre avsnitt per dag men ändå. På svt play finns också flera serier som är lite småmysiga att titta på så det finns att göra. Jag behöver fly verkligheten lite varje dag för den är inte helt trevlig. Det är lite intressant och roligt när man ser flera olika engelska serier från olika årtal för skådespelarna går igen ;-) Jag har också sett den svenska Fröken Frimans krig och den tyckte jag mycket om.

Gabriel ska iväg på eget kostymdrama ikväll. Han åker till Linköping då för att vara med på NärCon torsdag till söndag. Både han och hans kompis David åker ikväll och ska bo hos sin kompis som bor i Linköping. De får se till att inte vara försiktiga i värmen för det ska ju bli väldigt varmt de närmaste dagarna. Det har redan börjat bli varmt och det ska visst bli ännu värre. De får väl cosplaya en dag eller så och sedan gå i vanliga kläder och massor av vatten, vätskeersättning och skugga. Prognosen säger ju 30 grader och förra året gick jag och Gabriel i paraden i 36 grader så det gick ju men det är inte bra. Jag hoppas de får jättekul allihop i alla fall. Gabriel har sett fram emot detta i flera månader.

Detta är sista semesterveckan och det är bara några dagar kvar. På måndag börjar vi jobba igen med allt vad det innebär. Nu är det ju fortfarande sommar och aktiviteterna är inte så många, men det blir i alla fall sommarkvällar i Sännevadet och Gudstjänster igen och det är ju bra att få lite mjukstart.

Idag delar jag Psaltaren 46:2-4, som för att påminna mig om att inte vara rädd och orolig; att det kommer att bli bättre:

”Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit. Därför räds vi inte om än jorden skälver och bergen störtar i havets djup, om än vatten brusar och skummar och bergen darrar vid havets uppror.”

Grace & Peace

 <3

 

 

 


22

Idag är det den 20 juli. För 22 år sedan föddes Olivia och Johanna. 22 år!! Hur gick det till? 1997 var en väldigt varm sommar och när alla andra var på stranden satt Magnus och jag och hängde i varsin fåtölj med varsin bebis på magen. Kan inte riktigt säga att jag saknar det. Då mådde jag inte heller bra. Det var en tuff tid, men det blev bättre och vi hade fått två fantastiska flickor. Grattis till er båda idag.

Idag är också en varm och solig dag. Så även igår då Magnus och jag var en stund på bryggan vid några vänners sjöstuga. De är bortresta några dagar och vi fick låna den, så vi solade och fikade där igår. Badade fötterna gjorde jag också. Idag blev det hemma i skuggan på balkongen.

I början av veckan kom svaret från biopsierna de tog på gastroskopin och där var inget sjukligt. De visade att slemhinnan i magsäck och tolvfingertarm var lite inflammerad troligen på grund av de Ipren jag tagit så jag skulle fortsätta med Omeprazol ett tag. Jag har också fått tid för sigmoideoskopi (den där halva koloskopin) så de kan ta prover på tarmslemhinnan även i tjocktarmen. Det blir den 26/8….

Jag är trött på att må dåligt. Trött på att inte kunna leva och fungera ”normalt”. Trött på att ha ont, vara yr och ostadig etc. Trött på det mesta faktiskt. En dag i taget. Ett steg i taget. Ett andetag i taget. Visst, vad skulle man annars göra. Emellanåt känns det lite mer hoppfullt och jag tänker att det snart kommer att vända. Sedan bara sköljs den känslan bort och det känns hopplöst igen. För ett tag sedan sa jag ju att jag skulle skylla alla symptom jag har på utsättning/abstinens + klimakteriet och när jag läser symptomlistan i en av stödgrupperna för utsättning av psykofarmaka så verkar det väldigt troligt. Hjärnan vet inte vilka signaler den ska skicka ut när de kemiska substanserna inte längre finns där och kroppen blir helt förvirrad. Så himla sjukt. Jag ska testa östrogen en gång till senare nästa vecka och föröka hålla ut lite längre för att se om det kan hjälpa till. Rent logiskt borde ju mina egna nivåer sjunkit ännu mer nu och östrogen påverkar ju flera signalsubstanser. Detta är vad jag har kvar att testa nu och jag hoppas det kan hjälpa, annars vet jag inte. Tålamodet är inte min vän längre i alla fall.

Nä, nog om det. Nästa vecka är sista veckan på semestern. Gabriel åker några dagar till NärCon i Linköping. Det blir inget för oss i år. Han ser fram emot det i alla fall. Nu har han ju kompisar där och han kommer att bo hos en av dem.

Idag, för att ännu en gång påminna mig, delar jag Psaltaren 73:23-26
”Men nu är jag alltid hos dig, du håller mig vid handen. Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlighetens väg. Äger jag dig i himlen önskar jag ingenting på jorden. Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt.”

Blessings

 Grattis på 22-årsdagen älsklingar <3

 

 


Back in town again

I lördags kom vi tillbaka till Tranås efter en vecka i Höllviken. Vi har haft en fin vecka. Vädret har varit jättebra. Härlig atmosfären i skogen och promenad till havet. Jag badade inte men jag doppade fötterna upp till knäna några av dagarna och det var helt ok. Jag satt ute och fikade på förmiddagarna och katterna var ute i koppel på tomten flera timmar om dagen. Snövit var speciellt förtjust men även Ziggy tyckte om det och blev mer och mer modig. När vi hade besök av vänner tyckte dock Ziggy att det blev lite för mycket så han höll sig undan då, men Snövit var med och kollade in alla.

Vi fick träffa en del av våra vänner. Vissa har vi inte träffat på flera år och det var förstås himla trevlig. Det tog en del på krafterna dock, men det fick det göra. Måendet har varit upp och ner, typ som det brukar, men det har funkat även där. På söndagen kunde vi samlas, hela familjen, en stund på eftermiddagen och det har inte hänt på väldigt länge.

Magnus hjälpte Johanna och Timmy att renovera sitt vardagsrum måndag – onsdag så han var lycklig. Gabriel slappade mest hela veckan och gick lite promenader, vilket han säkert behövde. Han och Magnus var en stund på Emporia på torsdagen så det blev lite annat också.

Katterna tyckte inte om bilresan, men det gick ändå bra. Hemresan gick mycket bättre än ditresan. Bilselarna var en höjdare. När vi åkte hem och hade rastat efter typ halva vägen, kröp Snövit upp i famnen på mig och sov där hela vägen hem. Mysigt.

Nu är vi här igen och har två veckor kvar på semestern. Väderprognosen verkar vara ok även om det är lite ostadigt just nu.

Idag delar jag Psaltaren 63:2-5

”Gud, min Gud, dig söker jag, min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, som ett kargt och uttorkat land. Då skådar jag dig i helgedomen, jag ser din makt och din härlighet. Din nåd är mer värd än livet. Min tunga skall prisa dig. Jag vill lova dig så länge jag lever och åkalla dig med lyfta händer.”

Grace & Peace

 Furubo
 
Grounding
 
Familjen Alhbin

 

 


Svensk sommar

Temperaturen sjönk från 31 till 13 på två dygn. Det kan ju jag tycka är lite väl mycket även för en svensk sommar. Runt 20 grader vore ju trevligare. I år är det för mig helt ok om det inte är så varmt som förra sommaren, men för tillfället är det lite väl höstlikt tycker jag och prognosen verkar inte helt lovande heller för veckan som ligger framför, varken här eller i Skåne. Jag fortsätter hoppas ändå att det blir sol för då värmer ju den i alla fall.

Jo, gastroskopin är gjord och jag klarade den utan lugnande även denna gång. Det var lika obehagligt som jag hade väntat mig, eller egentligen väntade jag mig ingenting för jag försökte att inte tänka på det förrän jag var där, och de höll på typ 15 minuter och tog flera biopsier, både på magens slemhinna och slemhinnan i tolvfingertarmen samt på en polyp och de ska nu skickas för analys och det tar ca 4 veckor. Magen såg bra ut. Lite rodnad, precis som förra gången, men inte värre, och några polyper som inte såg farliga ut. I övrigt bra. Så det är ju skönt att veta att den delen är ok. Men eftersom jag mår som jag gör ska jag få komma dit på en sigmoideoskopi = en halv koloskopi, för att se om det är några mikroskopiska förändringar i tjocktarmen och jag har fått lämna ett avföringsprov där de kollar efter olika bakterier och så. Jag fick med mig ett rör därifrån igår och lämnade det på min vårdcentral i morse. Det var ju smidigt. Det är skönt att jag slapp kämpa för en vidare utredning. Det var doktorn som gjorde gastroskopin som fixade allt detta. Så det är att leta vidare. Skönt att detta är över i alla fall. Jag hade såå ont efteråt och när vi kom hem fick jag lägga mig en stund innan jag kunde försöka äta något och sedan vilade jag flera timmar igen. Det är fortfarande ömt och ont idag, men det är normalt efter en sådan undersökning, och han tog ju rätt många prov i magen, och så har jag har jag ju ont i vanliga fall också. Det gör fortfarande ont i svalget också, där slangen gick ner, men det går ju över. Magnus var med inne i undersökningsrummet som stöd. Jag ville det. Så nu har han sett hur jag ser ut inuti magen. Det är mer än vad jag har ;-)

Nu stundar semestern i Skåne och igår bestämde vi att vi kör på lördag (inte på fredag) så kan vi köra direkt till Malmö och lämna Gabriel hos Johanna och sedan direkt till Höllviken. Tråkigt att inte träffa svärmor i Höganäs, men jag hoppas kunna ta igen det en annan gång, och tråkigt för Magnus att missa konfirmationen i Halmstad, men han insåg igår att jag troligen skulle  må väldigt dåligt av att resa så. Så detta blir nog bättre, både för mig och katterna. Nu blir det en dryg veckas uppehåll i bloggandet, tills vi kommit tillbaka från Skåne.

Idag delar jag några böner ur Frälsarkransen:

”Känn ingen oro, känn ingen ängslan, den som har Gud kan ingenting sakna. Känn igen oro. känn ingen ängslan, Gud, din Gud, bär allt.”

”Jag andas ut min ensamhet. Jag andas in att jag är din.”

”Rena mig så blir jag ren. Hela mig så blir jag hel. Drag mig till Dig så får mitt hjärta ro.”

”Du är gränslös, Du är nära, Du är ljus och jag är Din.”

Blessings

 <3

 

 

 


Kom och se

Idag börjar semestern. Igår var sista gudstjänsten i Sännevadet innan ett uppehåll på 4 veckor, och temat för predikan var ”Kom och se” – den finns att lyssna på här på hemsidan. För övrigt program kan man också kolla på hemsidan, under program eller aktuellt.

Ibland både ser och hör man mycket negativt på sociala medier. Facebook rasar och hat och ilska. Men ibland får man uppleva mycket kärlek där också. Jag skrev ett inlägg igår där jag berättar att jag ska göra gastroskopi på onsdag och det är obehagligt och jag är rädd, men samtidigt vet jag att det är nödvändigt. Även att jag hoppas att de hittar något som går att åtgärdas på nå’t sätt för att ha det såhär och inte hitta varför eller botemedel är helt ohållbart. Så jag skrev att jag gärna tar emot alla böner, goda tankar, glada tillrop och positiv energi som jag kan få och på bara några timmar hade jag fått jättemånga kommentarer med styrkekramar, böner, lycka till, hjärtan etc. Man blir varm i hjärtat mitt i alt elände och jag är så tacksam för det nätverk som finns där i cyberrymden. Jag är lika bekymrad för undersökningen ändå, också med tanke på att jag mår så dåligt rent allmänt med yrsel och ostadighet och allt annat, men tanken på all den kärlek som finns i luften så hoppas jag att den ska bära mig igenom. Och att det ska bli någon sorts positivt resultat. Jag antar att jag bloggar en gång efter onsdag så då berättar jag väl.

Helgen som gick bjöd på väldigt varmt väder. 31 grader var det nog igår eftermiddag. Idag är det 20 och helt andra vindar. Mer ”normalt”. Nu säger ju prognosen att det ska bli kallare och ostadigare och det var ju tråkigt nu när vi snart ska till Höllviken. Får väl hoppas att det blir hyfsat i alla fall.

Som en påminnelse, inte minst till mig själv, delar jag idag Psaltaren 46:2-4

”Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit. Därför räds vi inte om än jorden skälver och bergen störtar i havets djup, om än vatten brusar och skummar och bergen darrar vid havets uppror.”

Grace & Peace

 <3

 

 

 


Om

Min profilbild

Monica Alhbin

En blogg om det liv jag lever. Upplevelser. Familjen. Ja, livet i största allmänhet.

RSS 2.0