Natten är dagens moder

Jag det är den andra strofen i dikten där det står att Kaos är granne med Gud. Och livet och erfarenheten visar ju att det brukar komma ljus efter mörker, dag efter natt och Jesus visar ett det kommer uppståndelse efter korsfästelse, liv efter död och det klamrar jag mig fast vid. Jag var hos Anders Lönedahl igår, i Töreboda. Det är ju långt att åka, ca 2½ timme enkel resa, och jag varken kan eller vågar köra så långt själv när jag mår så kasst, men Magnus, min hjälte, körde mig <3 Det var bra att jag fick komma dit. Dels för att få prata med någon som kan det här och vet och kan förklara vad exakt det är som händer i kroppen när det enda jag känner är paniken, samt att ge tips och råd hur jag ska kunna underlätta det hela. Vi mätte CO2 halten i kroppen, inte bara i blodet alltså utan i cellerna och det visar tydliga tecken på hypokapni = kronisk hyperventilering, alltså för liten mängd koldioxid i artärblodet. Vilket försätter kroppen i en ständig stressreaktion. Det är bra att kroppen kan göra det om man behöver springa ifrån en sabeltandad tiger, men se’n ska det släppa. Om man fortsätter vara i detta tillstånd i 25 år eller nå’t då är det inte konstigt att kroppen säger ifrån så småningom. Och då går man till doktorn och undrar vad som hände och så får man diagnosen utmattningsdepression och antidepressiv medicin istället för att ta tag i orsaken till problemet, som då oftast är det liv man lever och de krav man satt upp för sig själv eller andra har satt upp för en. Och när man väl förstår det är det väldigt svårt att komma ur det, vilket jag då står i nu och har egentligen stått i ganska länge, vilket bara bevisar hur svårt det är….. I alla fall så hjälpte han mig igen med andningsövningarna, hur jag ska göra för att träna på att djupandas och få in ordentligt med luft och kunna låta det göra sin uppgift i kroppen. Så himla sjukt alltså, jag tog typ tre andetag där på britsen på det sätt han sa åt mig och förutom att bli yr, vilket är väldigt vanligt, så blev jag alldeles röd och varm om öronen och kinderna. ”Sådär ja, nu öppnade kärlen sig. Du har det i dig, du behöver bara öva på det och tro på dig själv. Det kommer att funka.” Så jag behöver göra dessa andningsövningar flera gånger om dagen och så småningom blir det kanske naturligt, men det är nog långt borta. Det kanske låter enkelt också för någon som inte har några problem med det, men för mig är det ett gissel. I alla fall ska jag höra av mig till honom efter jag har varit hos gynekologen på onsdag, då jag ska dit och prata om klimakteriebehandling, typ östrogenbehandling, för det är säkert det som också har ställt till det i nedtrappningen. Kroppen undrade väl vart jag tog vägen. Plötsligt sjönk de redan låga östrogennivåerna och östrogen är en serotoninfabrik, så det är inte omöjligt att det kan hjälpa också. Hoppas det. I övrigt har jag gått tillbaka till 37,5 mg Venlafaxin för att komma över detta till synes oöverstigliga (vilket det inte är) hinder och hoppas kunna börja trappa ner igen inom en månad eller så. Ja, det är inte lätt att vara människa. Men vem har sagt att det ska vara lätt. Det är dessutom alltid någon annan som har det värre (tyvärr är det en klen tröst för mig just nu…)

Nu är det i alla fall lördag och planen är att gå och bowla kl.16 med ett gäng från kåren och därefter äta tillsammans. Jag hoppas kunna orka med båda. Satsar på det. Imorgon är det gudstjänst kl.10.00 och temat är ”Harmoni del 2”. Det handlar mycket om kärlek kan jag avslöja. Musikkåren spelar också. Välkommen du med!

Och så, en kort morgonbön från internet:

”Herre, finn mig där jag är idag, ge mig vad jag behöver och stanna hos mig tills natten kommer, Amen.”

Grace & Peace

 <3 <3 <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0