Nya leksaker i köket

Tänkte skriva om något annat än hur kasst jag mår….

Igår kom några nya ”leksaker” till vårt kök. Nämligen en ny kaffemaskin och kaffekvarn. Johanna hade valt färg på kvarnen och tampern så de blev förstås rosa ;-) Hon fick dessutom vara barista och göra espresso till sig och Magnus i em.

Jag ska lära mig de där maskinerna också, när de andra läst bruksanvisningarna och kan visa mig :-)

Trevlig helg


Everybody's broken

När jag är ute och går med stavarna har jag musik i öronen, oftast Bon Jovi. Lyssnar igenom olika album, men just nu är ett favoritalbum Lost Highway. Där finns bl.a. sången: Everybody’s broken. I like :-)

Welcome to the party, Come on in and disappear. You're feeling like stranger, But all your friends are here
Little lies and cracks Around your eyes and mouth, Something's trying to get in Something's trying to get out

It's okay to be a little broken, Everybody's broken in this life. It's okay to feel a little broken, Everybody's broken, you're alright, It's just life.

Step into the deep end Make yourself at home. When you wonder why you're breathing, Know you're not alone
It's so hard to believe, It's easier to doubt. You're trying to hold in, But you're dying to scream out
 
It's okay to be a little broken, Everybody's broken in this life. It's okay to feel a little broken, Everybody's broken, you're alright, It's alright, it's just life
Take a look around Tell me what you see, Is who you think you are, Who you wanna be?
 
It's okay to be a little broken, Everybody's broken in this life. It's okay to feel a little broken, Everybody's broken, you're alright
Keep on going, eyes wide open, Everybody's broken, everybody's broken.

Everybody's broken, everybody's broken, Everybody's broken, everybody's broken. Yeah, yeah

Den går bra ihop med Blott en dag på nå’t sätt. När livet inte är som man önskar att det vore och man inte orkar tänka att det inte gör nå’t, då är det bra när det finns sånger som man kan göra till ”sina egna” ett tag i alla fall. Jag lär nog återkomma med fler sådana. Det finns ju de sånger man vill ta till sig när det är glädje och tacksamhet också.

Fick veta av läkaren att utsättningssymtom kan hålla i sig både en, två och tre veckor. Grattis till mig då ;-(  Har fått recept på ”milt lugnande” som visade sig vara Lergigan, d.v.s. antihistamin som också verkar lugnande och inte är beroendeframkallande. Jag fick Lergigan ibland när jag var liten och hade falsk krupp, för att inte anfallen skulle bli värre. Minns en brun glasflaska med en klargul vätska som smakade sött. Receptet jag fått är dock på tabletter och jag hämtar bara ut dem och jag absolut måste.

Tills vidare – Living on a prayer ;-)

Kram

 


Blott en dag, ett ögonblick i sänder

Jag hon visste vad hon skrev, Lina Sandell, när hon skrev psalmen ”Blott en dag.”

”Vilken tröst vad än som kommer på. Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då.”

Jag tar verkligen ett ögonblick i sänder dessa dagar. Att det kan vara så jäkligt att sluta helt med en medicin, helt galet alltså. Jag ska stå ut, jag ska stå ut…. Just nu är det bara skitjobbigt. Måste ta en lång runda med stavarna snart så hjärnan och kroppen får något annat att tänka på än att bråka med mig.

Undrar hur länge dessa utsättningssymtom ska hålla på, önskar att de vore borta, typ nu!! Och nej, jag vill inte ha något ”milt lugnande” av läkaren. Vet inte riktigt om hans och min definition av ”milt lugnande” är de samma.

Barnen har studiedag idag. Johanna är med Jenny, på stan om de vaknat än… Olivia och Gabriel är hemma.

Nä, nu ska jag ta en stavrunda i regnet och citera ”Blott en dag” tyst för mig själv.

Bless


Falling apart....

Ja, just nu känns det så. Tyckte att det hade lugnat sig lite igår med dessa utsättningssymtom, men idag är det full speed igen. Attans också. Att det kan vara så’n skillnad på så få milligram…suck. Jag får ju lov att höra av mig till doktorn och få nå’t milt lugnande ett tag, men vill helst inte det, utan hoppas att det klingar av snabbt av sig själv. Fortsätter med stavgång och varma fotbad och hoppas på det bästa.

I alla fall lyckades vi ta oss till Skördemarknaden på Limhamns Torg igår en liten stund och Gabriel fick, som vanligt, åka häst och vagn. Köpte några dekorationspumpor och ett doftljus i vanilj så jag kunde göra en liten ”höst-installation” i vardagsrummet.

Idag har Magnus åkt till Stockholm för att hämta bilen. Bäst för den att den håller i många år till nu…. Han kommer väl hem senare ikväll nå’n gång.

Hoppas ni alla har en riktigt bra måndag

Blessings

Gabriel på häst & vagn-runda
Liten höstinstallation :-)

Withdrawal from hell

När jag började etapp tre – utsättning av medicinen – tänkte jag inte på att det kunde vara värre än etapp två, som gick så bra. Men oj, jag bedrog mig, attans vilka utsättningssymtom jag har idag, två dagar utan medicin och plötsligt slår det till – skakningar, hjärtklappning, yrsel, ostadighet, fokuseringssvårigheter, ångest m.m. ja, typ alla symtom jag hade i etapp ett. Jag vet ju att det är tillfälligt och det går över, men just nu är jag inte mig själv och vill bara att det ska gå över. Förnuftet, hjärnan, tanken säger en sak men kroppen säger en annan och det är tufft. Har återigen meddelat familjen så att de är införstådda med läget.

Trots detta körde Johanna och jag ner till Cutty Sark i eftermiddags och hälsade på gänget där, men det var så kallt och ruggigt så vi körde hem igen. Eventuellt åker Johanna dit ikväll och lyssnar på Jonas och co. när de spelar.

Hoppas på finare väder och bättre allmäntillstånd imorgon så vi kan ta en sväng ner till Skördemarknaden på Limhamns Torg efter gudstjänsten.

Blessings


Etapp tre

Så var jag då hos doktorn idag och vi kom överens om att sätta ut medicinen helt för att se om jag blir bättre, sämre eller status quo. Känns bra tycker jag. Då får jag i alla fall reda på hur jag mår utan kemiska substanser i kroppen :-) Jag blev fortsatt sjukskriven i fyra veckor till och sedan 50% i två veckor och ska tillbaka till honom den 24/10. Jag hoppas det ska gå framåt under den här tiden så att det blir bra nå’nstans framöver.

Det börjar kännas och märkas speciellt på morgnarna nu att hösten kommer. Det är kallt i vinden och mörkare när man ska stiga upp. Snart nog lär det kanske ta emot att gå ut och stav – promenera, så det är nog snart dags att skaffa gymkort igen. Det var verkligen ett tag sedan jag var och tränade på gymmet. Jag tränar ju hemma med min pilatesboll och gummiband och lite andra övningar + stavgången, men det är ändå inte riktigt samma sak som att gå iväg till gymmet och träna ”på riktigt”.

Till helgen händer det rätt mycket på Limhamn. På Limhamns Torg är det Skördefest och på Cutty Sark är det musikhelg och det är något som heter Ljus på Limhamn. Allt på en gång. På lördag när det är Skördemarknad på torget kommer också Gabriels klass att ha lite loppis igen för att få in mer pengar till klassresan och det kommer att vara precis vid torget, på en av familjernas uppfart, smart ;-) Så gå dit och fynda vet ja. Jag hoppas vi kan vara med på något av musikhelgen på Cutty Sark, det verkar bara trevligt.

Nu skiner i alla fall solen och om en stund blir det stavarna och en promenad till havet.

Blessings


Cappuccino och gott sällskap

Idag var jag fikadejt med Johan, det var alldeles för längesedan sist, lika trevligt som vanligt. Vi var så vågliga att vi testade ett för oss nytt fik, nämligen Gateau på Järnvägsgatan. Helt ok, ljust, marmor runt om och massor av bröd och bakverk. Nu äter ju varken Johan eller jag sådant, men det såg fint ut :-) och gott kaffe har de i alla fall.

Det är roligt tycker jag när man kan sitta och fika och prata med någon och tiden bara springer iväg utan att det märks, det måste vara ett gott betyg. Tre timmar flög och det kändes inte. Jo, förresten, det kändes i kroppen när jag reste mig. Det brukar vara tillräckligt jobbigt att resa sig efter flera timmar i en vanlig eller till och med skön stol, men efter tre timmar på en sittdyna på marmorbänk, då var det illa. Det var en skön stund på spikmattan när jag kom hem, ha, ha. Men det är väl det som är att verkligen leva, inte bara existera eller vänta på något som ska hända framöver, utan vara i nuet och leva där.

Igår fick vi förresten reda på hur mycket det kommer att kosta att reparera bilen…..suck! Många tusenlappar fick plötsligt vingar och flög iväg. Nu är ju bilen så bra i övrigt att det är lönt att reparera den, den kommer att bli som ny, men usch vad det svider. Magnus åker upp och hämtar den på måndag troligen.

Imorgon bitti ska jag till doktorn igen. Troligen sätter vi ut medicinen helt då, så får vi väl vänta ett par veckor och se hur jag ”egentligen” mår ;-)

Blessings

 


"Don't worry - Be happy"

Ja, det var temat på den ekumeniska gudstjänsten på Limhamns Torg igår, söndag. Limhamns församling, Wesleykyrkan, Linnékyrkan och Frälsningsarmén Limhamnskåren var det som traditionsenligt hade gemensam gudstjänst på Limhamns torg och jag är så glad att det verkligen blev utomhus i år. Förra året fick vi vara inne i församlingshuset som ligger precis bredvid, för då var det regn och åska, men igår var det uppehåll och helt ok väder. Kyrkkaffet blev dock inne i församlingshuset.

Det var drygt 100 personer som hade samlats runt torget för att vara med. En hel del som satt eller stod ganska nära och ganska många runt om och i periferin. Det är just dessa som finns runt om som man missar om man inte är utomhus.

Några från Wesleykyrkan höll också i söndagsskola för de barn som ville och det var det många som ville. De verkade ha roligt :-)

Lena Löwendahl, präst i Limhamns Församling, höll i gudstjänsten och predikade på just temat ”Don’t worry – be happy” – Jesus säger: Gör er inga bekymmer och det pratade hon om på ett uppmuntrande sätt. Tack Lena att du tog den biten när jag inte kunde – hon fick ju predikan ”i knäet” av mig när jag blev sjukskriven. Jag får gott göra en annan gång :-)

Nu är det ny vecka och hösten blir mer och mer påtaglig. Idag är det i och för sig ganska varma vindar, men det känns ändå att sommaren övergår i kallare och mörkare tider och snart är det ofrånkomligt. Försöker ta vara på solen så fort den är framme. Gör du detsamma.

Förresten – Magnus kom hem sent i fredags kväll. Han var inte alltför ledsen – han kom hem i en Mercedes……

Blessings


Överst - sångare från Wesleykyrkan som ledde i några lovsånger.
Nederst - en bild över en del av folket som var där

 

 

 


Murphy*s law

Om något kan gå fel så gör det det. Ja, det är vad Murphy’s law handlar om och det var det som flög in i hjärnan när Magnus ringde i morse. Han körde ju till Stockholm igår för att vara med på Ingers begravning idag. Bilen gick sönder och står nu på en verkstad i nå’n utkant av Stockholm och de kan inte kolla den förrän på måndag. I värsta fall är det turbon som kraschat. Suck. Ja, den hade säkert gått sönder ändå, men det hade ju varit lite lättare om det varit här i närheten…

Nu ordnar det sig för Magnus har försäkringar och sån’t som gör att han kan hämta en  hyrbil på Avis i eftermiddag och ha i gratis tre dygn (exkl. bensin förstås). Se’n kan vi hyra en annan bil och betala 25% av hyrkostnaden så länge vi behöver, men när Saaben väl är lagad måste vi ju få hit den från Stockholm…

Nåja, Magnus är ju oskadd och det ordnar sig så det kunde ju varit värre förstås. Han får dock köra försiktigt hem i detta ruskväder som det är idag. Igår och förrgår satt jag ute i solen och njöt på förmiddagen, idag sitter jag i soffan med tända stearinljus och lyssnar på storm och regn. Det verkar vara dags att börja med strumpor igen, hmm. Undrar om jag tar mig ut på nå’n stavpromenad idag….

Jag antar att den här Murphy’s law egentligen skapar mer oro och pessimism än vad den hjälper, men ibland kan man väl få ta till den tillfälligtvis. Annars är jag mer för att de möjligheter och positiva saker i tillvaron och jag såg en trailer på YouTube med Nick Vujicic som du får titta på här. En sådan människa måste man ju ta på allvar och lyssna på.

Så ta vara på dagen, trots ruskväder, och var tacksam för vad du har och är (om du kan).

Blessings

 

 

 


Solen värmer fortfarande

Igår och idag flyttade jag ut från altanen till gräset i solen på förmiddagen när jag drack mitt förmiddagskaffe. Jadå, solen värmer fortfarande fast skuggan och vindarna är kalla. Just nu, i solen, är det helt ok och det känns inte alls som mitten av september, men jag vet att i skuggan är temperaturen en annan. Jag suger åt mig sol och värme så länge och mycket jag kan. Är speciellt glad att det inte är regn, rusk och storm idag för flickorna är med klassen och ska vandra en mil eller nå’t utanför Veberöd, vid Rommelåsen någonstans. Hoppas de får en fin och bra dag. Gabriel har skolfoto idag, så det var skjorta på och vax i håret :-)

I eftermiddag kör Magnus till Stockholm för att imorgon förmiddag vara med på faster Ingers begravning. Tänk, hon var bara 10 år äldre an vad Magnus ny och jag är (alltså 54) och det gick så himla snabbt så man fattade inte riktigt vad som hände. Tre veckors sjukhusvistelse, från diagnos till att hon dog. Ja, livet är underligt ibland. Är tacksam för varje ny dag, men eller utan bekymmer och egna krämpor.

Är förresten på 6:e dagen av nedtrappningen och det har funkat ok hitintills, förväntar mig att det funkar framöver också. Ska ju tillbaka till doktorn den 20:e och förhoppningsvis ska jag sluta helt med tabletterna då och se’n får vi se hur landet ligger. Jag vill ju faktiskt bara må bara så jag kan fungera normalt igen och arbeta, i alla fall deltid, och låta livet gå framåt.

Snart dags för en stavpromenad, ner till havet kanske, det är vackert.

Ha en bra dag

 


Världens Fest



Igår var det Snuttans födelsedag, 3 år, hon fick en leksaksspindel och lite extra vispgrädde. Mysig är hon.

Det var också avslutnings - gudstjänsten på Världens fest på Stortorget och jag körde dit för att vara med. Till min glädje och förvåning fick jag en parkeringsplats på Stortorgets parkering :-) När jag gick av bilen och gick mot torget spelade musikkåren (Limhamns brassband och Malmö brassband) ”Framåt Kristi stridsmän”. Det var ju perfekt att få välkomnas av den. Lät riktigt Frälsis-aktigt.

Gudstjänsten leddes av Lunds stifts biskop, Antje Jackelén och predikade gjorde ärkebiskopen Anders Wejryd. Hela gudstjänsten var så bra, jag var imponerad av både biskopen och ärkebiskopen. Wejryds predikan var kort, koncis, rolig och på ”vardagsspråk” och den landade i verkligheten. Det firades nattvard på Stortorget, vilket jag tyckte var helt fantastiskt. Flera olika stationer där alla människor fick komma och ta emot bröd och vin (doppa oblaten i kalken). Man fick också om man ville gå till dem som hade väv-ramar och tygremsor och ”väva in” sina böner och tankar i dessa. Jag antar att det kommer att stå någonstans och tas med i kyrkans förböner framöver.

Gudstjänsten avslutades med att Antje Jackelén lämnade över jordklotet (ett uppblåsbart sådant) till biskopen i Karlstad stift, så om två år är det Världens fest i Karlstad.

Och Ärkebiskopen avslutade med Jesu ord: "Såsom Fadern sänt mig sänder jag er."

Jag är glad att jag kunde åka dit och vara med. En härlig upplevelse. Nästa söndag, den 16/9, kl.11.00 har vi ekumenisk gudstjänst på Limhamns torg med kyrkorna på Limhamn. Temat är: ”Don’t worry – Be Happy”. Egentligen skulle jag predikat, men eftersom jag är sjukskriven och det är som det är blir det inte så. Lena Löwendahl från Limhamns församling predikar istället och det blir jättebra. Kom gärna dit och var med. Kyrkkaffe på torget ska det också vara. Vi ber och tror för fint väder i år. Förra året fick vi vara inne i församlingshuset p.g.a. regn och åska, och även om det gick bra så tappar man ändå en del människor då.

Ha en fortsatt bra dag. 

Blessings


Snuttan med sin present


Wejryd predikar - storbildsskärm på Stortorget

 

 

 

 

 

 

 


Höstliga vindar

Ja, det är det idag. Solen är varm när den är framme, men i vinden känns det höstlikt. Jag som skulle vilja har Brittsommar fram till slutet av oktober :-)

Det märks att vi nu har döttrar som går i nian - biologiprov på måndag så helgen ägnas åt pluggande. Jag avundas inte dem…. Visst jag har pluggat mycket även efter jag slutat skolan, men då har det varit självvalt och det är annorlunda. Nian vet jag att jag tillbringade i läxböckerna.

Imorgon har vi ingen gudstjänst på kåren utan förlägger den till Stortorget i Malmö. Det är avslutningen på Världens Fest då, som pågår hela helgen. Vi får se hur jag mår imorgon om jag åker in dit. Det skulle vara roligt att vara med.

Idag började jag etapp två på nedtrappningen av medicinen. 37,5 mg är det som gäller nu (112,5 från början). Jag hoppas på det bästa och hur som helst vill jag bli av med dem så vi kan se hur jag mår utan.

Imorgon fyller förresten Snuttan (vår katt) 3 år. Vi bestämde den dagen hon kom till oss att hon fyllde två då, vi visste ju inte vilken dag hon fyllde år, bara att hon var mellan 1½ och 2 år. Så det fick bli så. Tänk att hon har varit hos oss ett helt år. Hon berikar våra liv.

Blessings

 


Etapp två

Imorgon eller på lördag (beroende på när jag hinner till apoteket) börjar jag etapp två av nedtrappningen av medicinen. Egentligen skulle jag ta den här dosen två veckor till men jag frågade läkaren om vi inte kunde skynda på nedtrappningen. Jag tänkte att eftersom jag ändå mår skit så kanske vi kan snabba på eländet lite. Han sa att det gick bra, men jag fick lova att höra av mig om det blir helt åt helsike, men det trodde han inte det skulle bli. Och för min del känns det som att ju fortare jag blir av med skiten, desto fortare kan vi se hur jag mår egentligen, utan några tillsatta kemiska substanser i kroppen, och sedan utgå därifrån.

Med tanke på inlägget jag skrev igår om att höra Gud, så har jag en app på Facebook som heter ”God wants you to know” så varje dag får jag ett meddelande där ”från Gud”. Idag stod det: ”On this day God wants you to know ... that even the desert has beauty. Good times and bad times are part of living. It is difficult to fully appreciate joy until you have tasted sadness. Laughter is sweeter if you have experienced tears. There may be times when you feel like you're stuck in a dry and desolate place, but an encouraging call or a hug from a friend can be an oasis; beauty in the desert. Though it may not be easy, try to remember that the trials are going to help you fully experience the joy on the horizon.”

Alltså, det är så Gud talar till mig – via Facebook, ha, ha!! Ja, ibland passar ju dessa budskap in och det är alltid bra.

Kramar

 


Det här med "knäck i lurarna".....

Under mina år som Frälsningsofficer har jag många gånger predikat om vikten av att lyssna till Gud, lyda Hans vilja och handla därefter. Ja, jag har erkänt att jag inte har så lätt för att höra Guds röst eller förstå när det är från Honom, men det är ju ändå då att det är viktigt.

För mig är det här svårt. Jag avundas människor som säger t.ex. ”Ja, jag hade tänkt göra si och så, men då sa Gud att jag skulle göra så istället och då gjorde jag det och det blev så bra.” Jaha, grattis då. Alltså, inte så att jag missunnar någon detta eller inte tror på det, tvärtom, jag skulle så gärna vara med om det själv. När Gud har sagt något till mig, så har det oftast varit genom någon annan människa, och det gillar jag och tar gärna emot. Men de gånger jag upplevt att Gud talat till mig har det mer varit som en inre förvissning eller känsla och det är ju så, det vet jag, Han talar till många. Mitt problem är snarare – är det ändå Gud eller är det mina egna tankar och önskningar? Även om jag är övertygad och tycker mig få bekräftelser så verkar det ändå bli fel på nå’t sätt och jag kan inte reda ut det. Antingen blir det galet med verksamheten eller relationer eller min hälsa. Och när jag frågar Gud vad det är som blivit fel och hur det ska vara istället så……..bara tystnad. Och jag fattar ingenting.

Det här är ingen tros-kris eller så, jag ifrågasätter inte tron på och livet med Gud på något sätt. Jag bara skulle vilja vara mer säker på Guds röst och vilja. Jag avundas profeterna i GT. Ja, inte det att det blev jagade och dödade för det de förmedlade ;-) utan den biten att de hade direktkommunikation med Gud. ”Och Herren sade till Elia – gå och gör si och så. Och Elia gick och gjorde som Herren hade sagt…. Och Elia sa till Gud……osv.

Så himla smidigt….

Nåja, om någon som läser detta har den där kommunikationen, kan ni fråga Gud då vad Han egentligen vill med mig och min familj och min hälsa (ohälsa just nu). Det mottages tacksamt. 

Kramar


Ännu en Sibbarps-bild

 

 


Om jag inte vore så helgad......

….så skulle jag svära. Jag antar att det inte hade hjälpt i alla fall, men ändå. Attans skit att man kan må då kasst. Ja, du gissade rätt, det är ingen bra dag idag. I förmiddags var det ganska ok, men sedan i eftermiddags har jag mått som en skit, yr, gungig, skakig, hjärtklappning – ja, rubbet och det är bara en dryg vecka med den ändrade medicindosen, så jag har att välja på att stå ut eller stå ut och det tänker jag välja….fast det är skitjobbigt. Jag hade dessutom lovat barnen att vi skulle åka in till Té & Kaffehusets nyinvigning idag, så det fick vi göra. Vi skulle stanna en timme och sedan köra Johanna till dansen, men det blev typ en halvtimme, drygt, så Johanna fick komma lite tidigare till dansen. Jag kunde bara inte vara kvar längre. Det var en trevlig tillställning i nya, jättefina lokaler, och med flera bekanta ansikten, de bjöd på kaffe eller té och biscotti och mörk choklad, men för mig var det mest en pina att vara där. Jag hoppas återvända vid ett senare tillfälle och stanna längre och fika. 

Förresten är jag glad och tacksam för alla som ber för mig, uppmuntrar mig och sänder glada heja-rop – snälla, fortsätt med det, det betyder jättemycket. Love you!

Igår hängde vi förresten upp tavlan ”Den sista måltiden” på väggen, äntligen. Magnus har broderat den och nu är den äntligen inramad och upphängd. Han är duktig, min man :-)

Blessings

 

 


Visioner och mål


Jag skrev ett citat av Henry Ford på Facebook, nämligen: "Obstacles are those frightful things you see when you take your eyes off your goal." Tyckte det var ett bra citat med mycket djup.

Tydligen var jag inte ensam om det utan fick en kommentar där en vän sa att det stämde säkert bra och undrade om jag skulle vara bekväm med att dela mina egna visioner och mål, mitt vittnesbörd är värdefullt. Hm, jag skrev, kanske senare, jag måste få bort de här gräsliga hindren ur min åsyn först…..

Se’n började jag fundera omkring det här med mål i livet, visioner. Jag har fått frågan fler gånger i år och varje gång blir jag lite handfallen för just nu känns det mest som jag är i ett väntrum och väntar på att jag ska bli tillräckligt kry för att gå vidare i livet mot det som ligger framför som mål och visioner.

Men visst, jag har ändå drömmar och tankar för hur jag vill att livet ska se ut, något sånär i alla fall, men det är så himla många bitar som ska falla på plats och det gör de inte alltid, inte på en gång i alla fall. Dessutom är vi fem personer i familjen och det är viktigt att det faller på plats för oss alla….och när gör det det? Någonsin?

Övergripande dock vill jag ju leva och arbeta med Gud och med andra människor. Jag skulle vilja bo, leva och arbeta på en stor gård där det fanns plats för alla sorters människor och alla familjekonstellationer. Där måltidsgemenskap, studier av olika slag, arbete, träning, samtal, friskvård etc. var en del av vardagen och det hela skulle vara en plats ”där Gud bor.” En helande atmosfär skulle råda och människor som behöver komma ifrån ekorrhjulet ett tag skulle få bo där. Ja, det låter som ett kloster och visst, i viss mån är det nog så jag tänker – ett keltiskt kloster. Men tänk att få göra detta i Frälsningsarméns regi. Tänk om detta kunde få bli ett nytt grepp för FA (ja, nytt är det ju inte när man tänker på kelterna). Ja, jag har gjort ett dokument som jag har i datorn där detta ”kloster” är uppritat och alla detaljer är inskrivna. Inget statiskt, det går att revidera, men tanken finns och den glöms inte bort. Kanske ska jag ta med den till Högkvarteret en dag ;-)

Som sagt så är detta en vision, något i framtiden kanske, något som kanske kommer att kunna bli på ett eller annat sätt, någon gång framöver när bitarna faller på plats, när inte hela familjens mål och visioner är olika……till dess får jag ha målen i sikte och inte titta på hindren, för de har en elak förmåga att dyka upp när jag minst anar det.

Jonas Colting skriver i sin bok ”Den nakna hälsan” : ”Var inte rädd för livets hinder, kryp under eller klättra över.”

Ja, det borde ju också funka :-)

Blessings

Den här såg jag på Sibbarp idag. Också tänkvärd.

 

 


RSS 2.0