Och där brast linan…

Eller spindeltråden snarare, så skör var den ju. Igår var jag glad och förvånad att det gått 8 dagar efter utsättningen och att utsättningssymptomen inte var värre än de var. Runt kl.5 i morse fick jag erfara annat. Efter ett toabesök då jag kände mig riktigt vimmelkantig låg jag i sängen igen och skulle slappna av för att försöka somna om. Då börjar kroppen skaka och krampa. Helt sjukt. Att försöka djupandas var helt omöjligt. Jag har ju svårt att göra det i vanliga fall men nu var det helt förgjort. Jag hade stängt fönstret så det var inte direkt kallt längre men jag skakade tänder och hade ingen koll på kroppen. Så himla obehagligt. Det kändes som att jag inte kunde andas ordentligt fast jag kunde det och pulsen steg. Jag tänkte att det skulle gå över snabbt igen men det bara höll på och det var så himla obehagligt. Jag var nära att ta till Stesoliden, men testade först med spikmattan. Och då lugnade det ner sig lite, men inte helt. Jag fick stunder av lugn och värme i kroppen i alla fall men sen kom det igen. Och så höll det på tills jag steg upp strax innan 8. Då fortsatte jag att skaka men jag försökte ignorera det och göra allt jag brukar göra på morgonen och efter hand blev det bättre. Jag körde inte och handlade som jag hade planerat. Jag får se om jag vågar mig ut om en stund och kan handla det viktigaste i alla fall. Jag har suttit i soffan en stund nu med vetekudde över axlarna och fikat. Jag får attacker av typ andnöd emellanåt (ångest antar jag) och känner mig helt under isen. Fy fanken vad detta är jäkligt! Tänk att en enda liten kapsel med detta eländiga rävgift kan förgifta kroppen och hjärnan så mycket att det känns som att man ska dö när man slutar med det. Tidigt i morse när jag låg där och skakade och krampade fick jag en ”deja vù”-känsla. Precis sådana attacker hade jag förra gången jag satte ut medicinen för 6 år sedan och då hade jag gjort det mycket snabbare och utan hjälp av tillskott och The Road Back, så denna gången trodde jag inte att det skulle bli så. Eller, jag hoppades i alla fall. Jag får skriva i gruppen på Facebook och se om någon har tips. Kanske behöver öka dosen på tillskotten eller nå’t. Idag är i alla fall en riktigt dålig dag hittills. Jag bläddrade lite i gamla blogginlägg från 2012 och det var verkligen tufft då också. Trodde som sagt att det inte skulle vara så denna gången, men tji fick jag. I ett av inläggen hade jag citerat en sång av Bon Jovi och emellanåt vill jag skrika ut den: “Hey God - Tell me what the hell is going on, Seems like all the good shits gone. It keeps on getting harder hanging on. Hey God, there's nights you know I want to scream. These days you've even harder to believe I know how busy you must be, but Hey God... Do you ever think about me”

En sak till – Om någon läkare vill skriva ut Venlafaxin till dig så spring därifrån!!

Och så finner jag denna dagens korta bön på internet: ”Gud, ge mig tålamod att vänta till dess att din tid är inne, Amen.” Fast ärligt talat tror jag inte att det är Gud som låter mig vänta på att må bättre utan den idiotiska medicinen som har förstört mig.

Kram

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0