Det blir inte alltid som man tänkt sig

Jag fick böja mig för ”stormakten” och gå tillbaka till senaste dosen av Venlafaxin (12,5 mg). Det tog emot, rejält, men kroppen sa till ordentligt också att den inte var redo än. Jag hörde mig för med dem som kan och vet mer än jag om detta och fick veta att det är kroppens sätt att tala om att den inte är redo och då ska man vara snäll mot sig själv och gå tillbaka till senaste dosen och stabilisera där innan man trappar ner igen. Jag hoppades verkligen att det inte skulle behövas, men efter gårdagens h-vete så böjer jag mig. Jag får ta denna dos ett bra tag nu och nästa steg ska jag försöka halvera även denna så att steget blir mindre till nollning se’n. Jag vet och har fått höra nu att det inte är ett misslyckande utan att vara snäll mot sig själv, och ändå känns det som ett misslyckande. Vill ju så gärna bli av med detta gift och trodde att det skulle funka den här gången.  Jag var också förvånad över att abstinensbesvären kom först efter en dryg vecka och inte på en gång, men fick veta att det kan komma efter 6 månader. Det finns inget schema när det gäller kroppen. Jag antar att det också kan bero på hur länge man tagit medicinen och hur kroppen lagrat den. Min kropp fick i alla fall panik när lagret sinade och nu får jag göra om och göra rätt (förhoppningsvis). Knyta ihop det söndriga repet (spindeltråden) och börja balansera igen. Kanske nästa nollning kan bli tredje gången gillt.

Idag började dagen med pastorsbön i Löfstadkyrkan. Alltid ett bra sätt att börja dagen. Nu efter fikat får det bli lite städning och förberedelser för helgen.

Idag får vi alla ta del av den korta versionen av Sinnesrobönen:

”Gud, giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden, Amen.”

Blessings

 

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0