Ett svart hål

Jag ramlade ner i ett svart hål inatt, ett svart hål av ångest, hetta, kyla, frossa, skakningar och yrsel som bara sköljde över mig. Har knappt sovit något och de stunder jag sov drömde jag galna drömmar. Fy f*n. Ja, jag brukar inte svära till vardags, bara om jag slår mig riktigt hårt eller blir omåttligt arg, men inte annars. Inatt fanns det många fula ord man kunde ta till dock och egentligen så menar jag ju samma sak oavsett om jag säger attans eller svär på riktigt…. Jag har känt mig lite mer ostadig och osynkad än vanligt de senaste dagarna och igår var det lite till. Jag härledde dock det till att jag blev riktigt arg för en sak, sådär riktigt arg, besviken, ledsen så det kändes i hela kroppen, så att all glädje och ork bara försvann och se’n orkade jag bara knappt svara på tilltal resten av dagen. Jag tänkte när jag la mig på kvällen att jag verkligen måste släppa det eller ta tag i det så det löser sig på nå’t sätt för jag kände ju att det inte var bra. Jag brukar inte bli så. Jag brukar kunna ta tag i saker på en gång och sedan gå vidare, men detta satt kvar hela dagen och jag kunde inte göra mig av med det. Skit också! Jag hade kanske fallit ner i det där mörka hålet ändå, men det här kan ju ha varit en bidragande orsak. Jag hatar att vara så känslig. J#kla hormoner och signalsubstanser som strular, för det måste ju vara det som händer. Trots alla kosttillskott, mindfulness, kontemplation, träning, yoga etc. som jag gör, så händer det ändå. Och jag har inte ens slutat helt med Venlafaxinet än, även om det är bra nära, tänkte köra ett par veckor till på den här sista dosen.  Jag vill verkligen inte må såhär. Jag vill vara som jag var för 10 år sedan. Ska jag nå’nsin komma dit igen? Ja, inte åldersmässigt förstås, men hälsomässigt. Jag lever ju mycket nyttigare nu än jag gjorde då, på många sätt, så om bara dessa snedvridna signalsubstanser och hormonella skiftningar kan stabilisera sig så finns det ju hopp. Just idag känns det dock ganska hopplöst. Skit också! Känns som en megastor baksmälla (jag antar att det kan kännas såhär, jag har aldrig varit bakis på det sättet). Jag ville verkligen vara med på pastorsbönen imorse så jag släpade mig dit med huvudvärk, ostadighet och hjärndimma. Det var en fin samling men jag kände mig inte riktigt ”där”. Jag hoppas verkligen att jag mår bättre imorgon eller senare idag och att det inte blir värre nu för nu räcker det.

Nu ska jag sluta gnälla. Behövde bara få det ur mig och är du en känslig läsare så glöm alltihop. Kanske skulle ha varnat i början av inlägget….

Låter istället Sinnesrobönen få avsluta det hela:

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam, Amen.”

Grace & Peace

 <3

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0