The boob(y) trap 4

Ni vet det här med tålamod – det som är så svårt – detta är ännu en lektion i tålamod. Det hjälper inte att be: Gode Gud ge mig tålamod, men snabbt :-) Mitt tålamod har alltid varit kort och hela livet har varit lektion efter lektion i att låta tålamodet växa och mogna. Och detta är inget undantag.

Detta är fjärde och sista delen i min berättelse. För nu i alla fall. Jag kanske får återkomma i ämnet framöver någon gång, men just nu har jag nog fått med allt jag tänkte. Det känns lättare att berätta såhär via bloggen, så kan man hänvisa till det om det skulle behövas.

Efter operationen hade jag en massa frågor till doktorn och en del fick jag svar på vid återbesöket, men andra glömde jag ju förstås, så jag mailade honom häromdagen och nu har jag fått svar på mina funderingar. Jag beundrar hans välvilja och tålamod med en frågvis och krävande patient som jag :-) Så jag ska svara med ett stort tack om en stund. Jag fick i alla fall veta att jag kan försöka vara utan gördeln nu och hitta en mer passande behå. Det låter väldigt skönt för den gjorde ont nu. Så jag antar att det får bli en liten shoppingrunda idag (suck).

När jag var i Malmö för operationen och allt hade jag stor hjälp av mina föräldrar som jag fick bo hos. Jag fick sova i mitt gamla flickrum, i min gamla säng och sköta mig själv där inne. Jag blev uppassad första dagen med både mat och dryck och se’n kunde jag ju hämta själv. Jag fick vakna till fågelsång och promenera en kort sträcka runt kvarteret och se både kaniner, hundar och katter. Det var några välbehövliga dagar. Johanna var också en klippa. Hon var med och hämtade hem mig efter operationen. Hon och Olivia kom och hälsade på efter två dagar och hon köpte med sig mat till mig. Hon körde mig till kliniken, både på fredagen då jag fick bort dränen och sedan på tisdagen till återbesöket. Det var bra för henne också eftersom hon pluggar till sjuksköterska så fick hon lite praktik :-).

Innan jag skulle opereras var jag riktigt nervös. Jag tror aldrig jag varit så orolig inför en operation förut, men jag kände att det var riktigt obehagligt. Så pass att jag satt här hemma veckan före och skrev ner alla mina användarnamn och lösenord på ett papper ifall något skulle hända mig. Jag spelade Beatles’ sång ”Here comes the sun” för Magnus och sa att jag ville ha den på min begravning. Jag förberedde så mycket jag kunde i jobbet innan jag åkte hoppades att det skulle räcka. Ja, så illa var det. Jag är väldigt duktig på att predika om att man ska lita på och vila i Gud och att Han har allt under kontroll och han är med hela tiden o.s.v. Men när livet drabbar då är man inte så himla kaxig. Jag vet och kan allt det där och ändå var det kaos på insidan. Skönt ändå att veta att jag inte är ensam i kaoset utan Gud är där i och genom alla böner och goda tankar jag fick och fortsätter få och det är jag tacksam för.

En sak som grämer mig lite är att jag under dessa år spenderat väldigt mycket pengar på allt detta. Den första operationen var jag ju medveten om och planerade för hur jag skulle finansiera den, men för fyra år sedan föll det ju liksom över mig och jag var tvungen att låna pengar. Visst, det söndriga implantatet fick jag ju utbytt gratis (det var inom 10-års gränsen), men operationen i sig kostade ju en massa tusenlappar. Skulder är ju något jag hatar och vi håller ju på sedan några år tillbaka att betala av några sådana och att nu vara tvungen att än en gång skuldsätta mig för att få detta gjort var verkligen ingen höjdare. Det är inte helt roligt med en halvtidslön och 50% sjukersättning. Så det är ett steg tillbaka under en lång tid nu. Min första tanke när detta började var: ”Kan jag sälja något?” Men jag har redan sålt det mesta av värde, först för vårt silverbröllop och sedan för Israelresan, så nu är det inte mycket kvar. En annan tanke var att starta en egen insamling. En del kvinnor i stödgruppen på Facebook har gjort det och fått in en del pengar där av välvilliga medmänniskor. Gofundme är en sådan tjänst. Kanske jag testar det ändå. Fast här i Sverige, i Jante-land, är det kanske svårare att samla in pengar till sig själv. ”Hon får väl skylla sig själv”- mentalitet är ju inte ovanligt. Fast, man kan ju prova. Det skulle ju underlätta en hel del i alla fall.

Framöver blir det att låta tiden få göra sitt för läkningen, både av såren på in och utsidan och läkningen och detoxandet av kroppen i övrigt. Jag ska göra vad jag kan för att vara så snäll mot mig själv som möjligt och hjälpa på traven och så hoppas jag att det ska gå framåt, sakta men säkert. Tack igen för alla förböner, goda tankar, glada tillrop och allt stöd jag fått och får. Det gör nytta och hjälper på flera sätt, bara vetskapen om att inte vara ensam.

Jag delar lite bilder som kanske kan vara intressanta :-)

Och så en bön till sist:

”Fader, jag andas ut min trötthet, jag andas in din kraft. Kristus, jag andas ut min ensamhet, jag andas in din närhet. Helige Ande, jag andas ut min oro, jag andas in din frid. Amen.”

Grace & Peace

 <3 <3 <3
Två stycken implantat, vä.12 år gammalt, hö. 4 år gammalt
Nyduschad första gången efter op. :-)
Kanske av intresse <3

 

 

 

 

 

 


The boob(y) trap 3

Idag är det två veckor sedan operationen. Såklart hade jag önskat att min hälsostatus hade förbättrats nämnvärt, men så är inte fallet. Inte för mig. Samma skit fortfarande och dessutom trött av läkningsprocessen. Trots det känner jag att jag fattade rätt beslut. Jag vet att jag inte kan förvänta mig att bli bättre så snabbt när jag varit sjuk så länge. Kroppen har inte ens hunnit börja detoxa gifterna än och dessutom är jag inte 25 längre….. faktiskt :-) Att dessutom vara instängd i en komprimerande gördel 24/7 gör ju inte saken bättre. Jag ska maila doktorn och fråga om det inte kan räcka nu.

Doktorn ja, jag valde att opereras av Ulf Garpered på Akademikliniken i Malmö. För fyra år sedan, då mitt högra implantat gick sönder, kontaktade jag AK i Malmö. Det var de som köpte ”Plastikkirurgicentrum” som fanns på Fridhemstorget förut och där jag gjorde den första operationen 2005, så jag tänkte att om det finns några journaler kvar så fanns de där. Och det fanns det. Jag fick snabbt förtroende på Ulf och han gjorde ett fantastiskt jobb när han bytte ut det högra implantatet 2013. Han är en väldigt skicklig kirurg och dessutom mycket trevlig. Även om han har sin uppfattning om BII (dvs att det inte finns några bevis för det och att man inte ska läsa allt man ser på nätet) så lyssnar han och ser till att göra det som patienten önskar. Därför valde jag honom även denna gång. Jag var väldigt nervös inför den första konsultationen då jag behövde övertyga honom om att operera ut allt, både implantat och all kapselvävnad och jag var inte helt nöjd när jag gick därifrån, men efter att ha skrivit det långa mailet till honom om hur jag ville ha det och varför det var så viktigt för mig, gick han ju med på att göra som jag önskade, vilket känns skönt att veta. Alla läkare är inte sådana. Det finns tyvärr de som sätter sin egen prestige före patientens önskningar. Så fast han inte är övertygad om att BII existerar, så rekommenderar jag honom även för andra kvinnor som vill göra samma operation som jag. Jag fick ett meddelande via Facebook från en tjej i Lund som desperat sökte efter en kirurg för detta ändamål och jag visade henne till Ulf. Nu har hon varit där och pratat med honom och bokat operation den 5/6. Så nu får han fler patienter som vill samma sak, vilket kan vara bra för andra kvinnor i framtiden.

Veckan efter operationen hände en del märkliga saker med mig. Först, när jag hade vaknat, var jag otroligt varm och hade feber. Man ligger ju i en värmefilt under själv ingreppet, för att inte bli kall, och efteråt svettades jag och var jättevarm. Jag fick en kall handduk på pannan och tog av alla täcken, så blev det lite bättre. Dagen efter blossade mina kinder. Jätteröda och varma var de. Men bara kinderna, ingenting annat och nästa dag var det borta. Därefter hade jag en vit beläggning på tungan, jätteäckligt och sedan en intensiv metallsmak i munnen. Så himla sjukt. Därefter blommade utslagen runt näsvingarna upp under en till två dagar, sen gick de ner igen. Så första veckan var lite märklig när det gällde symptom. Nu är det mest ”de vanliga” tråkiga symptomen som är mina trogna följeslagare. Jag får hoppas att de inte orkar hålla sig kvar allt eftersom kroppen blir renare och friskare inuti.

Jag är inte ute efter att skrämma någon eller att skapa dåligt samvete hos kvinnor med implantat. Jag vet hur mycket det kan betyda att få känna sig vacker i bikini och i åtsittande kläder. Jag vet hur mycket det kan betyda att kunna se sig själv naken i spegeln och tycka om det man ser. Nu behöver jag öva mig i att tycka om det jag ser ändå och det kommer att ta tid det också. Och om du har implantat och mår bra så njut då av det och hoppas att du inte är en av dem som är känsliga mot silikonet. Men du kan ju vara uppmärksam i alla fall på förändringar, både i utseendet på brösten och i din hälsa.

Här nedan finns några länkar till olika artiklar och rapporter om BII. Oavsett vad man tycker om det kan det vara bra att läsa för att skapa sig en egen uppfattning. Dessa är på engelska. Det är svårt att hitta sådana på svenska. Dessutom finns inte lika många studier gjorda på detta, för ingen vill betala för en sådan forskning. Vad skulle då hända med alla de företag som tjänar miljarder på silikonimplantat….

Symptom

Medical express 

Mercola   

Imorgon skriver jag sista delen av denna berättelse, för nu i alla fall. Jag kanske får anledning att återkomma framöver för att jag kommer på något som jag glömt eller så. Men ett litet avslutande inlägg blir det imorgon.

Så, dagen bön från internet:

”Gud, låt mig förstå när jag klarar mig själv och när jag ska be om hjälp. Låt mig förstå
när jag ska vänta och när jag ska handla. Låt mig förstå vad jag ska bekymra mig om och vad jag ska lämna. Amen.”

Kram

 Blossande kinder :-)
Vänster dränage - mysigt va!
Ett välgörande bibelord dagen efter op.

 

 

 

 


The boob(y) trap 2

För 12 år sedan opererade jag in ”oförstörbara” implantat i mina bröst, bara för att överhuvudtaget kunna bära upp kläder på ett snyggt sätt och att få lov att äntligen faktiskt se ut och känna mig som en kvinna även utan kläder. Att kunna ha på mig bikini utan att gömma mig på stranden, att kunna prova bad och underkläder utan att få panik i omklädningsrummet. Efter mer än 20 år av komplex för min platta överkropp hade jag äntligen fattat beslutet att göra något åt det. Farväl till geléfyllda behåar och inlägg och välkommen nya jag.

”Men Monica, du är ju fin som du är.” ”Livet är viktigare än hur man ser ut på överkroppen. ” ”Inte behöver du göra detta. Du kan ju använda alla dessa pengar till något annat.” Och visst, allt det där var sant, men det hjälpte ju inte mig då. Jag hade verkligen försökt i alla år att tycka att det var ok som det var, men efter en ungdom med anorexi och sedan tre barn var det ännu värre än från början och jag kände att detta var precis vad jag önskade. ”Men så illa kan det väl inte vara?” Jo, så illa var det. Jag har före och efter bilder ifall någon vill se. Jag lägger inte ut dem här för det blir förargelseväckande beteende :-)

Under flera år var jag väldigt nöjd med hur jag såg ut. Min kropp var med proportionell och jag kunde ha på mig kläder jag aldrig förut ens tittat på. Lite kurvor jag aldrig förut trott att jag skulle vilja ha njöt jag av och att gå omkring i bikini på sommaren var en fröjd.

Efter tre år med implantat började jag få en del märkliga symptom. Eksem, utslag, klåda och smärta i underlivet vilket ingen läkare kunde redan ut. Det blev bättre efter ett tag och då, efter 4 år, kom första yrselanfallet och efter det har det gått utför. Jag har blivit diagnostiserad med utmattningsdepression, IBS, panikångest etc. Jag har ätit antidepressiv medicin i flera år och jag har gått på kbt och mindfulness. Jag har blivit bedd för och gjort alla möjliga behandlingar, men hela tiden har yrseln, tyngden, tröttheten, ja, det mörka molnet hängt över mig. Jag har blivit halv sjukpensionär för att kunna jobba och jag har varit sjuk i 8 år. Visst, har jag haft perioder när jag mått riktigt bra, varit pigg och känt mig frisk. Jag har kunnat göra saker som ”vanliga, friska” människor gör, men varje gång har jag fallit igen och de senaste gångerna har svackorna blivit svårare och längre och hoppet om att bli frisk på riktigt har försvunnit mer och mer.

Så kom då detta med läckaget i implantaten och kunskapen om BII till min kännedom och hoppet började så smått att vakna till liv. Här fanns något jag rent konkret kunde göra för att hjälpa kroppen bli bättre igen. Listan med symptom var lång och alla mina fanns där och jag hittade en stödgrupp på Facebook där tusentals kvinnor funnit en kärleksfull, hoppfull och uppmuntrande fristad. Där berättelser om kvinnor som varit så sjuka av sina implantat fått sina liv tillbaka efter att de opererats ut och där stöd och hjälp, bön och kärlek präglade hela gruppen. Jag insåg också att det finns fler kvinnor i världen som har platta överkroppar och att hälsan är betydligt viktigare än hur brösten ser ut. Där finns också kvinnor som har opererat ut sina implantat och fortfarande har kvar alla sina symptom, men ändå anser att beslutet var riktigt. Där finns de som först efter några år har märkt förbättring av hälsan och att oavsett hur lång tid det tar så var det ett riktigt beslut. Det var viktigt för mig att veta, även om jag hoppades att hälsan skulle återvända snabbt så ville jag vara medveten om att det kanske inte blir så. I alla fall så var hoppet var väckt och beslutet fattat att implantaten skulle ut.

Idag är det söndag och nästan två veckor sedan operationen. Mina symptom är kvar. Yrseln är min ständiga följeslagare. Tröttheten överhängande och hjärtat hoppar. Igår somnade jag när jag skulle vila och var fruktansvärt trött. Som förut, alltså. Jag intalar mig själv att det inte ens gått två veckor och efter 8 år av sjukdom kan jag inte räkna med annat. Jag förstår att kroppen just nu har fullt upp med läkningen av operationssåren på både in och utsida. Brännsåren på insidan där han stoppade blödningar och snitten som är sydda i tre lager. Det är väl fullt krig därinne och då har inte kroppen ork till något annat. Alla symptom stämmer ju också in på en del annat, bl.a. överväxt av candida, vilket jag antagligen har också nu efter narkosen och antibiotikan under operationen, men jag kan inte detoxa än, måste vänta ett par veckor tills kroppen läkt mer. De stämmer också på biverkningar på Venlafaxinet jag tar och har tagit länge och det är nästa steg i hälsoresan, att trappa ut och bli av med dem. Det är nästa gift kroppen ska få bli av med, men det blir längre fram. Först ska detta komma en bit på väg och förhoppningsvis bli bättre.

Där slutar jag idag. Imorgon skriver jag inte för då har jag bibelsamtal, men på tisdag återkommer jag med en del information om BII; lite länkar; om läkaren som opererade mig och lite annat som kan vara av intresse (eller inte ;-)

Stort tack för alla fina kommentarer, uppmuntran och kärlek jag fått på Facebook. Det värmer och hjälper på många sätt.

I eftermiddag kl.14 är det gudstjänst i Sännevadet och om jag orkar följer jag med, en stund i alla fall.

Ett par korta Frälsarkransen-böner:

”Gud, hjälp mej att se mej själv - med Dina ögon.”
”Känn igen oro. känn ingen ängslan, Gud, din Gud, bär allt.

Blessings

 <3
Gröna drikar är ju nyttiga ;-)

 

 


The boob(y) trap 1

På förmiddagen den 16 maj 2017 la jag mig på operationsbordet på Akademikliniken i Malmö. Jag var jättenervös. Tyckte det var riktigt obehagligt. Där låg jag nu med armarna ut åt sidorna, som Jesus på korset. På vänster arm sattes en blodtrycksmanschett och en syremätare på fingret. I vänster arm satt infarten för droppet och där kom två sorters narkosmedel. Jag andades syre i en mask. ”Du andas fint”, sa narkossköterskan Daniel. I mitt huvud läste jag ”Herren är min herde, mig skall inget fattas, han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro, han vederkvicker…….” och där somnade jag.

Några timmar senare vaknade jag med en syreplugg i ena näsborren och väldigt yr och groggy. Pulsen var hög och det var jobbigt. En stund senare hade yrseln lagt sig. Jag började vakna till och kände mig lite bättre. Operationen hade tagit 2 timmar och 10 minuter (läkaren hade beräknat 1 timme). Men nu var det gjort. Så skönt att denna biten var över. Nu var mina bröstimplantat för alltid ute ur min kropp. Och inte bara själva implantaten utan även bindvävskapslarna som omgett dem inuti kroppen och allt som eventuellt var kopplat till silikon ska vara borta. Jag hade dränage på båda sidor där blod och vätska rann ut. Jag kände mig mörbultad men hade inte direkt ont. Pulsen fortsatte att vara hög men lugnade sig när jag kommit hem senare på kvällen med hjälp av en extra Seloken och att narkosen mer och mer lämnade kroppen.

Efter 12 år med bröst är jag nu platt som en pannkaka igen. Och under någon månad framöver måste jag dessutom ha på mig en komprimerande gördel runt bröstkorgen så jag ser ännu plattare ut än vad jag faktiskt är, så varför gjorde jag nu detta?

För 12 år sedan opererade jag in ”oförstörbara” implantat i mina bröst, bara för att överhuvudtaget få känna mig som kvinna. De kunde aldrig gå sönder, fick jag veta, utom om man råkade ut för en bilolycka eller så. För fyra år sedan fick jag byta ut det högra för det hade gått sönder, ganska rejält faktiskt. Och hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag opererat ut båda då, men det gjorde jag inte. För kanske ett år sedan kände jag några knutor i vänster armhåla, men brydde mig inte om dem för de var så små. Det senaste halvåret blev de större och när jag till slut gick till doktorn och fick göra ultraljud och biopsi visade det en främmande kropp, alltså silikon. Skit! Som alltid när det är något som bekymrar mig konsulterar jag min ”hälsoguru” Johan. Så även denna gång och inom ett dygn hade jag beslutat mig att implantaten måste ut. Johan är så bra. Han är kunnig om väldigt mycket och det han inte vet tar han reda på. Så var det här. Innan kvällen var slut hade jag läst flera artiklar, rapporter etc. om tusentals och åter tusentals kvinnor världen över som lider av BII – Breast Implant Illness (Bröstimplantatssjukdom). Och vad som var ännu mer slående var att bland alla symptom som kan tyda på detta fanns alla mina symptom med. De flesta av dessa symptom stämmer ju in på flera andra sjukdomar och tillstånd, men här hade alla detta gemensamt att man hade bröstimplantat med silikon (eller koksalt för höljet är alltid silikon) i kroppen. Vad som också var slående var att de allra flesta blev antingen helt friska eller blev av med en del av symptomen i alla fall efter att de opererat ut implantaten. Vad som också var viktigt var att även få ut kapseln som omger implantatet inne i kroppen, för där kan finnas gifter kvar i den och den tas inte upp i kroppen av sig själv. Så det tog mig ett dygn att fatta beslutet att de skulle ut och därpå följde planering, vånda och rädsla. Tänk om jag inte klarar operationen; tänk om jag ångrar mig; tänk om jag inte blir bättre etc. Men jag var fast besluten att det skulle göras, oavsett om jag blev frisk eller inte, för jag har varit sjuk i mer än åtta år, det är Gabriels halva liv, och om detta kan vara ett steg mot bättre hälsa så är jag villig att ta det. Om detta är en av pusselbitarna i min hälsoresa så får jag bita ihop och ge det en chans. Och eftersom jag varit sjuk så länge förväntar jag mig inte heller att bli frisk på en vecka, eller en månad, eller ett år. Dock förväntar jag mig nog ändå att bli lite bättre och bättre efter hand under året och åren som kommer. Oavsett kan det aldrig vara fel att få ut gift ur kroppen. Alla mina symptom är kvar, mer eller mindre, och just idag känner jag mig ganska ordentligt vimmelkantig. Skillnaden mot förut är att nu finns det en chans att det kan bli bättre. Och med tanke på att det inte ens är två veckor sedan jag opererades, har jag inga större förväntningar på någon snabb förändring.

Jag slutar här för idag. Imorgon skriver jag mer om bakgrunden och lite annat som kan vara av intresse i denna berättelse. Nu måste jag försöka ta mig ut en stund i solen och sommaren och Föreningarnas dag, som det är i stan idag. Ska se om jag kan se de nya svanungarna i Svartån.

Och idag delar jag dagens väldigt passande bön från internet:

”O Gud, du som med ditt levande ord skapar och helar, jag ber dig: låt mig dag för dag bli till som den människa jag är skapad att vara. Hela det i mig som är brustet. Amen.”

Grace & Peace

 I väntrummet, innan operation - väldigt nervös
 
Senare på kvällen i min säng hos mina föräldrar.
 
Jomen visst <3 <3 <3

 


En liten försmak

Imorgon tänkte jag börja skriva min berättelse. Jag vet inte hur många inlägg det blir eller hur långa. Kanske jag får återkomma efter ett tag för att jag kommit på något jag glömt eller det har hänt något nytt.Jag kommer säkert att hoppa lite fram och tillbaka tidsmässigt för att texten ska kunna flyta och jag ska försöka skriva i samma stil som jag brukar.
 
Det kan vara så att en del läsare tycker att "Varför skriver hon om detta? Det kan man väl hålla för sig själv." Och visst kan man tycka så. Men jag tänker att detta är min blogg, mitt "vardagsrum", och där står dörren öppen för alla som vill komma in. Om man inte gillar det man ser där eller inte trivs så är det bara att gå ut därifrån igen, dörren står som sagt öppen. Om man alltså inte gillar det man läser i min blogg så är det bara att låta bli att läsa. Så känsliga läsare varnas här i förväg ;-)
 
Nu är det dags att vila.
Blessings
<3 <3 <3 

Wrap up

Nu är jag tillbaka. Magnus körde till Malmö igår och hämtade mig. Det tog visserligen längre tid med bil än med tåg, men det kändes ändå bättre att få åka bil hem. Stackars Magnus dock som fick köra fram och tillbaka samma dag, utan att vila emellan. Jag var så redo att åka hem när han kom så i stort sett så körde han bil i över åtta timmar igår. Tack snälla Magnus <3

Operationen gick bra. De första tre dagarna efteråt var ganska bedrövliga. Jag hade inte så ont men jag tog ändå några värktabletter och inflammationshämmande som gjorde mig riktigt groggy och det var skitjobbigt. Så fort jag slutade med det och bara tog Panodil så blev det lättare. Jag hade dessutom dränage de första dagarna och det kändes också lättande när de försvann.

Nu är det en dryg vecka sedan operationen och jag är öm, lite svullen och kroppen kämpar fortfarande ordentligt med läkningen, så jag orkar inte så mycket åt gången. Jag har ju dessutom inte rört mig särskilt mycket förra veckan så jag blir ju trött för ingenting bara av det. Men jag har inte speciellt ont i såren och så, så jag tar bara Panodil när och om jag behöver.

Jag kommer framöver att skriva och berätta om alltihop. Dels för att jag vill berätta och dels för att det gör det lättare än att prata med en och en. Kanske kan jag också få upp ögonen på någon och få ut information om ett ämne som kanske inte är så vanligt att skriva om, inte för sådana ”vanliga” människor som jag i alla fall :-) Jag kommer att skriva i flera inlägg för det kommer inte att få plats i ett. Dels berättar jag om själva operationen. Sedan lite om bakgrunden och om varför det blivit som det blivit. Ja, ni förstår när inläggen kommer. Jag behöver bara förbereda lite för att få ner det i skrift. Så ha tålamod.

Nu är jag ”ledig” veckan ut och på måndag räknar jag med att ha Bibelsamtal igen. På söndag räknar jag också med att följa med till Sännevadet på gudstjänst kl.14 och vara med på After Church efteråt.

Dagens bön idag på Kristi Himmelsfärdsdag:

”Min Gud, Kom till mig i mörkret och omslut mig med din nåd. Du är min viloplats
min fasta punkt mitt hem i världen. Tankarna tystnar hos dig och jag finner ro. Amen.”

Grace & Peace

 <3 <3 <3

 


Ett litet uppehåll

Nu vet jag inte riktigt när nästa blogginlägg kommer. I helgen har vi ju besök av våra kommendörer, på måndag åker jag på förmiddagen till Malmö och på tisdag förmiddag ska jag opereras. Jag kommer inte att ta med mig datorn till Malmö, bara Ipad och mobiltelefon, så om jag skriver något så blir det något kortare inlägg. Annars dröjer det kanske lite beroende på när jag kan komma tillbaka till Tranås.

Jag började packa ner lite saker igår så nu känns det att det närmar sig. Jag såg att värktabletterna som jag ska ta (om jag behöver) efter operationen nu finns för mig att hämta på apoteket, så det ska jag göra idag. Måste försöka ta mig ut en liten stavrunda och då kan jag ta det samtidigt. Det är tungt och ostadigt, men vädret verkar börja rätta till sig, så solen tittar fram då och då och det verkar vara mildare idag. Jag har haft balkongdörren öppen länge nu utan att det blir för kallt. Det bådar ganska gott.

Idag har Gabriel det sista av vårens nationella prov i skolan. Så himla skönt. Se’n blir det ju andra prov förstås, men just de nationella är ju tuffa. Han har klarat alla hitintills i alla fall. Bara att hoppas att det sista också går vägen.

Förutom Magnus och Gabriel kommer jag att sakna Snuttan och Snövit. Snuttan har jag ju hos mig flera gånger under natten och Snövit kommer oftast på morgonen och lägger sig bredvid mig med halva sig på mitt högra lår och så spinner hon. När jag lägger handen på henne då och klappar så faller mina ögonlock automatiskt ihop. Det är så sövande, så det är ju dumt om hon kommer precis när jag bestämt mig för att stiga upp :-)

 Idag delar jag en liten sång som jag fick i huvudet under min morgonandakt för en stund sedan:

”Jesus, Jesus, jag rör denna stund vid dig. Jesus, Jesus, fyll mig med kraften från dig. Jesus, Jesus, nu mig ej övergiv. Jesus, Jesus, Ständigt hos mig förbliv.”

Kram

 Ännu en favorit i repris <3 <3 <3

 


”Fäst dina ögon på Jesus”

Första orden i en bönekör som vi har i vår sångbok och som sjungs i flera olika kyrkor. Vi sjöng den till avslutning imorse på pastorsbönen i Immanuelskyrkan. Det är bra att bli påmind om dessa orden och att göra sitt bästa för att leva efter dem. Kören fortsätter ”Se in i verkligheten själv. Alla ting runt omkring smälter bort som snö i ljuset av hans ära och makt.” Välbehövligt dessa dagar.

Igår kväll var det del 2 av Dokument inifrån om Fallet Kevin. En del kvar, nästa vecka. Men alltså, vilken grej. Det är ju helt otroligt hur det gick till när dessa två små barn, 5 och 7 år gammal, förhördes om mordet på fyraårige Kevin. Hur de liksom föll in i detta nästan som på ”ett bananskal.” Och hur det blev runt 30 förhör och det verkade bara som att man inte kom någon vart och man skulle bara krama ur något som liknade ett erkännande. Vilken mardröm för dessa pojkar och hur de levt med detta i 19 år, fast de inte kommer ihåg nå’t själva, för förundersökningen blev inte offentlig eftersom det inte blev någon rättegång. Inte förrän nu har den grävts fram och man får se vad som hände. Ohmygoodness. Jag hoppas att de kan få någon sorts avslut nu och gå vidare i livet. Får se på onsdag i nästa vecka hur det blir.

En av mina vänner, Rosi, har startat en blogg som heterBerätta om detta”. Väldigt intressant. Än så länge har hon berättat lite om en resa hon och några kollegor gjorde till Jerusalem och dels om hur hon var med och tog emot flyktingströmmen på Malmö central på hösten 2015. Väldigt läsvärd blogg.

Dagens korta bön från internet passar alla dagar:

”Herre vår Gud. Hjälp mig att hålla samman med alla som tillber ditt namn. Var med mig alla dagar till tidens slut. Amen.”

Blessings

 ;-) <3 <3 <3

 


Inte så himla kaxig

SMHI hade rätt. Det har varit blåsigt, kallt, snöflingor i luften, mörka moln blandat med sol och väldigt förvirrande väder de senaste dagarna. Jag tror att det ska vända igen och bli varmare igen till helgen och det bådar ju gott. Vi ska ha Loppis på parkeringen på kåren på lördag förmiddag och servering, så då är det ju trevligast om det är fint väder. Det är dessutom Tranås längsta loppis längs hela Storgatan på lördag och det är ju alltid bra om vädret är skönt för alla som ska stå ute och sälja prylar på lördag. Så får vi ju också kommendörsbesök på lördag och söndag och då är det ju fint om vi kan få visa ett soligt Tranås :-)

Jag håller på att förbereda en del inför att jag ska vara hemifrån ett tag. Idag handlade vi och fyllde kylen och frysen. Jag ska också göra några drycker och så som jag ska ha med mig till Malmö (infrysta alltså) så jag kan få i mig en massa nyttigheter efter operationen. Så det blir en utmaning att packa den här gången :-) Jag har gjort tidningsannonser och affischer för några veckor framöver så att de förhoppningsvis räcker tills jag kommer hem igen.

Jag är så himla duktig på att berätta för folk att vi ska lägga allt i Guds händer och att även om vi inte känner det så har Han koll och vi får luta oss mot honom. Jag är bra på att uppmuntra andra i sådana situationer, men när livet drabbar en själv så är man inte så himla kaxig. Oroar jag mig? Ehhh, ja! Bekymrar jag mig? Såklart! Och ändå vet jag, både i hjärna och hjärta att jag inte behöver oroa mig. Nu vet jag att många ber för mig, tänker och sänder goda tankar och glada tillrop och det är otroligt välkommet, så jag försöker tänka på det och vila i det. Idag är det mindre än en vecka till operationen och jag vill ju faktiskt bara att det ska vara över, så väntan är tuff, speciellt när jag rent fysiskt inte känner mig på topp heller med ostadighet, yrsel, tungt och tufft. Det är verkligen att ta en steg i taget, ett ögonblick i sänder.

Så, dagens bön från internet:

”Gud, tack för att vi får möta din härlighet genom Jesus Kristus. Ge oss levande vatten och låt det bli en källa i oss med ett flöde som ger evigt liv. Kom till din skapelse. Bryt fram till en glädje som får våra tungor att jubla. I Jesu Kristi namn, Amen.”

Grace & Peace

 Favorit i repris <3 <3 <3

 

 


Dagens tema: Vägen till livet

Idag fick det bli gudstjänst på TV för mig. Jag känner att det var rätt beslut. Det är ostadigt, tungt och rätt jobbigt idag. Igår var det lite bättre och ljusare och jag kunde njuta en del av solen och värmen. Idag är det lite mer mulet och kyligare, men fortfarande ganska skönt. Vi får väl se om SMHI få rätt senare.

Jag hoppas att musikkåren och alla som följde med får en fantastisk dag i Skillingaryd och att de lägger in många bilder på Facebook så jag också får ”vara med.”

Imorgon kl.11 är det Bibelsamtal igen. Förra måndagen var ju 1:a maj och då hade vi ju inget, men imorgon har vi och det ser jag fram emot. På tisdag kl.10 är det Ekumenisk bön på kåren, så välkommen då också. Nästa helg kommer våra kommendörer Eva & Johnny Kleman och det blir en ganska intensiv helg men säkert väldigt trevlig och bra.

Idag är det fjärde söndagen i påsktiden och temat är Vägen till livet. Jag delar dagens bön från internet för just denna söndag och som också bads i TV-gudstjänsten:

Vägen till livet
”Gud, vår Fader, du som ger oss den glädje som ingen kan ta ifrån oss och är källan till vår lovsång, för oss på dina vägar till det mål som du har lovat oss och lär oss att älska varandra, genom Jesus Kristus, vår uppståndne Herre. Amen.”

Kram

 <3 <3 <3

 


Solsken och fågelsång…..

…precis sådär som en lördag i maj månad ska vara alltså. Att få vakna till solsken och fågelsång är ett privilegium och att kunna promenera i det i skogsmiljö mitt i stan är också en stor förmån. En stavpromenad får det bli om en stund. Det är dessutom bäst att ta vara på det fina, vackra och varma nu för SMHI säger att temperaturen ska sjunka från och med imorgon och fortsätta neråt. Tisdag till torsdag kan det visst gå under nollan på natten i alla fall och vara snöblandat regn och liknande. Det känns ju lite onödigt i maj månad förstås. April, okej, men maj….. Nåja, antar att man får njuta idag.

Magnus kom iväg med ungdomarna till Halmstad och de verkar ha det bra där. Jag uppskattar att det är han som åker iväg och sover på golvet i en skolsal. Bra jobbat!

Imorgon åker Musikkåren och övriga från kåren som vill följa med till Skillingaryd för att fira en Musikfest/Gudstjänst. Jag måste tyvärr avstå från att åka med, det finns bara inte tillräckligt med ork och den ork jag har måste jag behålla. Jag har ordnat med ersättare för min del och hoppas att de får en riktigt fantastisk dag tillsammans med kåren i Skillingaryd. Det känns tråkigt att inte kunna följa med. Jag hade sett fram emot det. Jag vet inte ens om jag varit där förut. I så fall var det nog med Officersskolan och då var det ju typ 100 år sedan, så det kommer jag inte ihåg. Men det får bli en annan gång för min del. Om allting gå enligt mina förhoppningar så kanske det kommer en tid när jag orkar och kan mycket mer.

Idag delar jag dagens bön från internet:

”Herre, du har uppstått, du har besegrat ondskan, du har skänkt mig nya livsmöjligheter, du har i dopet fött mig på nytt. Låt det nya livet växa i mig. Låt mig vara din nu och för evigt. Amen.”

Blessings

 <3 <3 <3

 

 


30 rosa rosor

Det var mitt ”välkommen hem” av Magnus och Gabriel igår. Gulligt <3 Jag har varit i Malmö ett par dagar igen och kom hem igår eftermiddag. Kissarna var också glada att jag kom hem. Snuttan följde efter mig från jag att jag kom hem tills jag satte mig i soffan så hon kunde lägga sig bredvid och Snövit höll sig också i närheten. Det är mysigt att se på katterna hur de påverkas av att rutinerna rubbas.

I alla fall, jag var i Malmö för en konsultation hos en läkare och jag ska genomgå en operation, den 16/5. Snart alltså. Jag hade kunnat få tid redan nästa vecka, men det var lite väl att ta i tyckte jag, så det blir den 16:e. Så den närmaste tiden kommer jag att ta hand om mig extra noga. Samla alla krafter jag kan och inte utsätta mig för något utöver det normala. Jag måste avstå från nästan alla mina kosttillskott under denna 1½ vecka samt värktabletter med ibuprofen och acetylsalicylsyra, för att inte riskera extra blödningar under operationen. Så jag får vara lite extra försiktig. Har bokat ny tågresa till Malmö den 15:e och kommer att bo hos mina föräldrar tills jag kan åka hem igen. Jag har inte bokat hemresan än för jag vet inte vilken dag det kan bli. Det beror på hur det går, men jag hoppas att det inte tar mer än en vecka. Det är skönt att veta att både Olivia och Johanna finns i Malmö också och Johanna pluggar ju till sjuksköterska så hon kan ju få göra praktik på mig, he, he. Hon har ju dessutom körkort så hon får komma och hämta mig efter operationen och hjälpa till med det hon kan.

Detta är läget just nu i alla fall och jag hoppas att denna operationen ska vara en pusselbit på vägen till en bättra hälsa i allmänhet. Den bör vara ett steg i rätt riktning i alla fall. Om det blir så kanske jag skriver en bok eller bloggserie om det så småningom, men det ligger på framtiden i så fall.

Idag skiner solen och det är fint väder. Enligt prognosen ska det bli sämre om några dagar så man får passa på att njuta medan man kan.

Magnus och Gabriel och Carl ska köra till Halmstad i eftermiddag. Det är Supernajs (ungdomshelg) där i helgen. Det blir kul för dem. Det är så bra att Magnus gör detta för våra ungdomar så de kan komma iväg och träffa andra ungdomar och ha roligt en helg. Så får de kanske träffa en del som de träffade under Nyårskonferensen. Roligt.

Idag delar jag några korta böner ur Frälsarkransen:

”I Guds tystnad får jag vara, ordlös, stilla, utan krav. Klara rymder, öppna dagar! Här en strand vid nådens hav.

”Känn igen oro. känn ingen ängslan, Gud, din Gud, bär allt.”

”Jag andas ut min ensamhet. Jag andas in att jag är din.”

”LIV - Här vill jag vara, Här vill jag stanna. I Ditt ansiktes ljus har jag frid.”

Grace & Peace

 30 rosa rosor <3 <3 <3

 


”Soldat-yoga”

Ja, så kan man kanske sammanfatta helgen. I lördags hade vi ju Frukost & Teologi på temat Yoga och vi var 14 stycken där och samtalade. Det var en fin samling och jag tror att alla som ville fick yttra sina funderingar. Det var också ett sådant tillfälle då vi kan se att det är ok att ha olika uppfattningar och vi kan vara vänner och tycka om varandra ändå :-)

Igår var det gudstjänst som vanligt och temat var Soldatskap. Predikan finns att lyssna på här på hemsidan. Även den tror jag väckte en hel del funderingar och jag anar att vi har anledning att återkomma i detta ämne.

Idag är det alltså första maj och när man tittar ut ser det i alla fall ut som att vädret har fattat att det är vår. Jag får gå ut om en stund och kolla om det stämmer. En liten stavpromenad i Östanåparken kan vara en bra idé.

Nu kommer det att dröja till i slutet av veckan innan jag har möjlighet att skriva igen, så ni vet ifall ni skulle sakna mig ;-)

Idag delar jag dagens psalmverser från internet, 837:1+3

”Du satte dig ner som de nederstas vän och satte dig upp mot betydande män. Du satte dig in i de lidandes nöd och satte dig över förtvivlan och död.”

”Du kämpar i världen för frihet och fred. När andra gett upp går du uthålligt med. Du följer oss in i vår djupaste nöd och kallar oss ut ur den mörkaste död.”

Blessings

 <3 <3 <3




RSS 2.0