Halloween

Idag är det 31 oktober d.v.s. Halloween. Mycket förvirring när Halloween – firandet kom till Sverige och man blandade och fortfarande blandar ihop det med Allhelgonahelgen. Såhär kan man läsa på Nordiska Muséets hemsida.

Halloween, eller egentligen All Hallows Even som betyder alla helgons afton, är namnet på allhelgonaafton, den 31 oktober, i anglosaxiska (engelskspråkliga) länder.

Kom till USA med invandrare från Irland
Traditionen att fira Halloween kom till USA med irländska invandrare på 1840-talet. Halloweens ursprung kan spåras i den uråldriga förkristna keltiska nyårsfesten Samhain, som firades 31 oktober som en markering att sommaren var slut och vintern började. Samhain betraktades som en gränsöverskridande natt då de döda antogs återvända till jorden. Därför tändes eldar för att vägleda dem och skrämma bort häxor, som ansågs vara särskilt aktiva denna natt. Även olika naturväsen, som till exempel älvor, menades vara i farten. För att blidka alla sorters väsen som var ute denna natt satte man ut mat och dryck till dem.
Denna natt ägnade man sig också åt skämt och upptåg, som en markering av övergången till den långa vintern. Utklädda och maskerade gick man från hus till hus och tiggde ihop till ett kalas. Om man inte fick någonting straffades värdfolket genom att man ställde till med upptåg.

Alla själars dag
År 731 införde den katolska kyrkan alla helgons dag (All Saints day), den 1 november, som en fest för de helgon som inte hade egna dagar i almanackan. Dagen var också tänkt som en ersättning för Samhain. Men den nya helgdagen lyckades inte utrota det folkliga firandet. På 1000-talet gjorde kyrkan ett nytt försök att utrota Samhain genom att även införa alla själars dag (All Souls day) den 2 november. En dag då de levande skulle be för de dödas själar.

En höstfest för alla generationer
Halloween i USA är en fest som väcker både positiva och negativa reaktioner. De negativa reaktionerna handlar främst om att festen har hedniskt ursprung, att den tar upp ett dödstema samt att den är uttalat kommersiell. För många är dock Halloween en oförarglig höstfest som alla generationer kan fira tillsammans, med festligheter och upptåg. Den är, som karnevalen, ett tillfälle att lösa upp gränserna mellan levande och döda, mellan nuet och det förflutna, mellan det tillåtna och det otillåtna.

Läs mer själv >>

Grått och mulet, blåsigt, ja, höstväder, både utomhus och inombords. Tufft. Jag ska ge mig ut en runda med stavarna i alla fall om en stund.

Happy Halloween

 

 


Sol idag

Ännu en dag av höstlov. TV:n på med Biggest Looser – jag måste verkligen gå en lång runda idag….

Så var jag då hos doktorn på vårdcentralen igår. Blodtrycket var normalt, 120/80, helt perfekt alltså. EKG visade en puls på 92 vilket är högt tycker jag, tydligen normalt men högt. Men också fördröjd QT-tid och efter att ha googlat det var jag dödsförskräckt. Doktorn ville ha ett EKG till nästa vecka för att kolla, för det har aldrig stått så på något tidigare EKG. Dessutom fick jag Seloken utskrivet, en betablockerare för att lugna ner hjärtklappningen. Mycket på en gång alltså. Så det är så skönt att ha mail-kontakt med psykiatern och efter lugnande ord från honom så tar jag tabletterna och väntar in besöket hos honom på måndag. Jag ska bli bra, jag ska, eller hur……?

På Facebook är det många kommentarer efter helgens AMOK-läger på kåren. Alla är helt överförtjusta i Olivia och jag läste vad Tom skrivit om helgen. Det fick ögonen att tåras på en stolt mamma:

”It was inspirational to watch Olivia (age 15). You would never imagine such a refined young lady would have such a massive amount of Warriorship It was inspirational to watch Olivia (age 15). You would never imagine such a refined young lady would have such a massive amount of Warriorship and skill. Imagine what kind of Trainer she’ll be when she turns 18 with 6 very solid years of amok experience… We’re all very proud of our little sister.and skill. Imagine what kind of Trainer she’ll be when she turns 18 with 6 very solid years of amok experience…..We’re all very proud of our little sister.”

Ha en solig dag

 


Höstlov

Tre barn lediga från skolan en vecka = höstlov. Ute blåser det kallt och det är ganska ruggigt väder.

Var och tränade på gymmet idag på morgonen. Det kändes lite lättare än förra måndagen, men det är tungt och jobbigt att inte känna att man har kontroll på kroppen och inte kunna ta i på samma sätt som förut. Hade en ganska orolig natt, på småtimmarna i alla fall och det är inget bra sätt att börja dagen med jättehög puls, skakningar och känsla av ostadighet.

Nu ska jag till läkaren på vårdcentralen i eftermiddag, får väl se om hon tar nå’t EKG och vad det i så fall visar och om hon vill ha prover eller så. Det är ju inte så att jag tvivlar på att alla symptom är p.g.a. psykisk ohälsa, depression/ångest, men jag vill ju utesluta att det är nå’t annat, annars kommer ju inte fortsatt behandling hos psykiatern hjälpa heller, vilket jag ju verkligen hoppas på nu, för det är riktigt jobbigt att inte känna sig frisk en enda dag.

Nu har jag också fattat beslutet att inte ha Öppet Hus på kåren på Julafton. Jag är varken i form att planera, förbereda eller genomföra det i år. Tråkigt, men så är det. Får låta stafettpinnen gå vidare. Vet inte ens hur vi kommer att göra med Julgrytan och insamlingen där. Får bli en senare fråga.

Olivia har tränat AMOK hela helgen och armarna är fulla av blåmärken – och hon bara ler…. Hon har verkligen hittat det hon gillar och hon är duktig, grundaren och tränaren Tom Sotis är stolt över henne :-) Det värmer hjärtat.

Ha en bra dag

Olivia och Tom

 


"I know your name"

"You hide your soul to keep the hurt inside

All alone, your tears call out into the night

Is He there, does He care?

 

Yes, I know your name, every prayer you pray

I'm the one who brought you to this place

The voice who sings to you, the hand that clings to you

Oh my child, I've always known your name, known your name
I hold you close to Me, close to heart

And this kind of love will find you anywhere you are

Never fear, I am here

Yes, I know your name, every prayer you pray

I'm the one who brought you to this place

The voice who sings to you, the hand that clings to you

Oh my child, I've always known your name, known your name."
Thank you Michael W Smith <3
 
"I know your name..."

Kyligt

Idag är det solsken och kallt. Fick skrapa rutorna på bilen när jag skulle köra Johanna till dansen, hon skulle dit och titta, är fortfarande ganska förkyld men hon ville dit ändå. Jag gillar inte kyla, men nu är det väl ofrånkomligt. Snart november och ikväll är det dags att ställa om klockan till vintertid.

Natten var ganska bra och lugn. I övrigt mår jag typ som vanligt, jobbigt alltså, vet inte hur eller när eller vad som ska bli av detta. Tufft. Allmänläkarbesök på måndag i alla fall, vad det nu ska bli av det. Ska snart ut på dagens promenad med stavarna i alla fall.

Olivia är inne på kåren och tränar AMOK med Tom Sotis himself och de ”stora starka grabbarna” ;-) De får låna lokalen, den är ju stor och rymlig. Och Olivia har ju varit del av gänget sedan hon var 11 eller 12 år gammal. Stortrivs med det.

Dags att resa mig från soffan.

Ha en bra dag

Never trust a guru....

Hmmm...

Orolig natt

Tuff dag

Hoppas på en bättre helg

 

Suck…..

Försöker med lite humor......

Livet......

Igår var jag med en nära vän på hennes läkarbesök. Hon hade återbesök hos doktorn efter sin bröstcanceroperation för att få reda på vilken efterbehandling hon skulle få och då var det bra att ha någon med som också kunde lyssna på all information. Det var flera olika behandlingar hon ska få, tufft.

Så gnäller jag….. eller, jag gnäller inte för henne, hon har tillräckligt. Jag har inte cancer eller någon annan allvarlig sjukdom (vad jag vet….), men det gör ju inte det hela mindre jobbigt. Jag mår ju ändå skit och kan inte göra något åt det, mer än vänta på vad doktorn säger på måndag, då jag ska till vårdcentralen, och den 5:e då jag ska till psykiatern igen och bestämma hur vi går vidare. Till dess…… ja, jag vet inte, önskar att allt bara var en dröm och när jag vaknar så är alt som vanligt igen.

Igår såg jag ett ordspråk av John Lennon: "Life is what happens while you are busy making other plans." Ja, så känns det och ändå känner jag mig så begränsad och fångad i denna kropp som inte lyder mig utan bara mår så dåligt.

Johanna har varit hemma från skolan hela veckan med förkylning i bihålorna. Får ingen läkartid heller för de bara säger att det är virus och om hon inte har feber ska hon bara behandla med kortison-nässpray och vila. Segt. Så TV:n är på nästan hela tiden och flera dagar har det varit ”Biggest looser” nu på förmiddagen och det är värre känslomässigt än Extreme Home Makeover. Jag är så himla blödig nu också så det går åt näsdukar….. det får mig också ännu mer att önska att bli pigg och frisk och kunna träna ordentligt och bli stark igen.

Dags för stavpromenad..

Blessings

 


Normal....??

Så var jag då och fick kollat blodtrycket, 127/83, helt normalt alltså, inte ens lågt, vilket jag har haft förut. Pulsen var 90, vilket jag tycker är högt, men den ligger inom det "normala" och den var helt jämn, alltså inget flimmer.
EKG blev det inget för det ska tydligen göras i samband med läkarbesöket den 29:e.
Så om jag nu är så himla normal - varför mår jag så himla dåligt då???
 
I wish.......

Färskvara och ommöblering

Idag var jag på gymmet och tränade. Jisses, vad jobbigt det var och då använde jag de lägsta vikterna och bara ett set av varje övning och jag blev helt slut. En halvtimme orkade jag, jämfört med en timme som jag körde innan utan att bli trött. Snacka om att styrka och kondition är färskvara! Att se sig själv i spegeln och inse att muskler och fett ommöblerat sig de senaste månaderna var inte heller nå’n trevlig upplevelse. Önskar att jag snart är stark och frisk igen så jag kan njuta av träningen och börja möblera tillbaka :-/ och bli ännu starkare och friskare. Det känns avlägset just nu, men jag hoppas att jag har fel.

Imorgon ska jag gå och ta EKG och Blodtryck. BT kan jag ju få reda på med en gång, men EKG:t får jag vänta att få reda på till läkarbesöket nästa måndag.

Johanna är hemma idag och kurerar sin förkylning, jag ska gå och köpa halstabletter till henne snart.

Kram


Tutankhamun

Igår var vi alltså på Tutankhamun utställningen på Malmö Mässan. Det var mycket folk. Man fick hörlurar och en lite dosa – en audioguide – så vid olika platser stod ett nummer som man tryckte in på dosan och då var det berättare i lurarna om vad det var. Först slussades vi genom några olika rum, där olika filmer visades om hur man hittat graven och om Tutankhamuns familjehistoria. Ja, det var en ganska storslagen utställning med mycket att titta på och lyssna på. Klart godkänd. På ett papper skrev Gabriel sitt namn i hieroglyfer :-) Två timmar tillbringade vi på mässan och sedan var det välbehövligt med en stund på spikmattan.

Sommarvärmen från igår försvann igen, men det har varit behagligt och skönt väder ändå idag.

I övrigt är det ”same shit”, så jag lämnar det därhän idag till förmån för Tutankhamun.

Blessings


"Hey God...."

“Hey God - Tell me what the hell is going on
Seems like all the good shits gone
It keeps on getting harder hanging on
Hey God, there's nights you know I want to scream
These days you've even harder to believe
I know how busy you must be, but Hey God...
Do you ever think about me”

Det är en Bon Jovi – sång, fast det visste ni redan förstås.

Idag är det indiansommar ute, sol och varmt och jag ska gå en runda snart. I eftermiddag ska vi gå på Tutankhamon utställningen.

I morse, dock, drömde jag att jag stod i köket och pratade med Magnus och plötsligt kändes det som om kroppen bara försvann och jag svimmade och då vaknade jag med ett ryck i sängen med känslan kvar i kroppen och hjärtklappning som bara den och jag tänkte att "nu dör jag". Se'n lugnade det ner sig lite igen och jag kunde stiga upp, men jag mår verkligen inte bra.

Jag ringde igår och bokade tid hos en doktor på vårdcentralen den 29/10. Invärtesläkaren som jag var hos i början av året har ju slutat, vilket är skit, så jag får gå till en allmänläkare och innan dess, på tisdag, 23:e, ska jag dit och ta blodtryck och EKG. Jag trodde ju att jag skulle bli bättre och bättre, men det blir ju värre istället. jag vill kolla ifall det inte bara är ångest/depression. Om det är det så fine, då tar vi det därifrån, men jag vill veta så att det inte finns nå'n annan orsak bakom dessa attacker och denna ständiga känsla av ohälsa.

Nu kallar solen…

kram

 


Draw me close....

Lyssnar på Michael W Smith på Spotify och sången”Draw me close” tar tag i mig.

”Draw me close to you
Never let me go
I lay it all down again
To hear you say that I'm your friend
You are my desire
No one else will do
Cause nothing else can take your place
To feel the warmth of your embrace
Help me find the way
Bring me back to you

You're all I want
You're all I've ever needed
You're all I want
Help me know you are near”

“You’re all I want, you’re all I ever needed……”

Tänk vad lätt det är att sjunga de orden när allt är bra, när allt är som det ska och hur svårt det är när det inte är så. ”Help me know you are near” – ja, den raden är lätt. Gud vad jag längtar efter det , att få veta med hela mitt jag att Du är nära och har koll på allt som händer mig och mina närmaste. Min läkare kallade mig ”kämpe” för ett tag sedan, just nu känner jag mig verkligen inte som nå’n kämpe. Det är tur att man inte vet i förväg vad man ska vara med om, smart. ”Help me know you are near.”

Kram


"Where is God when it hurts?"

Förra gången, får några år sedan, då jag gick in i väggen och mådde jättedåligt ganska länge, läste jag flera böcker av Philip Yancey, han blev liksom ny favoritförfattare då. Han skriver mycket just om att finna Gud på oväntade platser och hur det kommer sig att Gud verkar så långt borta när man mår som sämst. Jag kanske ska läsa om hans böcker nu. Många människor undrar ju, när de eller någon i deras närhet, mår jättedåligt, eller när ”shit happens” – var finns Gud? Man tvivlar på Guds existens eller på Hans allmakt, kärlek, omsorg etc. Jag är dock inte där. Jag tvivlar inte på att Gud finns, eller om Han har all makt eller om Han älskar mig etc. Jag är övertygad om att så är fallet. Jag tror också att Han inte är avlägsen även om jag upplever det så, utan att Han finns här, mitt i smärtan, mitt i eländet, mitt i helvetet och att Han bevarar mig från att få mer skit än jag klarar av, eller vad vi klarar av tillsammans. Jag kan mer undra varför jag inte blir mirakulöst helad när så många andra blivit det. Eller varför jag ska behöva gå igenom det här. Ska det ge mig någon erfarenhet som jag kan ha glädje av framöver eller är det bara en lång svart tunnel jag måste igenom till ingen nytta. Som sagt, jag får nog läsa om de där böckerna….

Igår hade jag mailkontakt med min läkare, det är så bra att kunna det, skriva och få respons ganska direkt, slippa telefontider som ändå inte fungerar osv. Jag hade ju tid hos honom nästa vecka, men har måst omboka den och han hade ingen tid förrän den 5/11, suck. Men jag bad honom ringa om han fick nå’t återbud tidigare. Vi kom i alla fall överens om att jag inte börjar jobba 50% på måndag utan 25%. Det känns bättre, inte lika stressande, men kan ändå vara bra att få några timmars avledning från eländet.

Idag är det sol. Kanske solen kan få tränga in i kropp och själ under promenaden.

Blessings


Skaaaak......

Igår var jag på utvecklingssamtal för Olivia och Johanna. Tänk att det gått så pass långt in på terminen ändå. Det gick bra. Det är oftast inga problem med dem. De sköter sin skola. Igår hade de dessutom fått tillbaka biologiprovet och Olivia hade alla rätt! Wow! Det har jag aldrig haft ;-) Johanna hade bara 4 fel så det var också jättebra. Glädje i vardagen!

Idag har jag en märklig, jobbig, konstig dag. Efter en ostadig morgon hade jag tid hos Johan kl.10 för att få behandling av rygg och nacke och så. Jag är ju så himla stel nu efter allt som varit och är och har inte varit och tränat på gymmet heller sedan i våras, så jag tyckte det var dags att bli lite upplåst och masserad. Några låsningar kunde han låsa upp, andra inte, jag slappnade nog inte av tillräckligt. Massage av nacke och rygg fick mig att slappna av lite i alla fall. Det var välbehövligt. Men efteråt – vad sjukt det var – jag bara skakade hela jag, precis som om jag frös, skakade tänder och pulsen flög upp i taket. Jag vet att jag brukar bli lite frusen och så efter en sådan behandling, men inte såhär mycket, det var som om hela kroppen slog bakut och inte visste vad den skulle göra. Jag är ju skakig och högpulsad lite då och då i övrigt just nu, så det är ju inget ovanligt på det sättet, men det här var riktigt ordentligt. Tur att det inte var så långt hem, jag kände hur det dunkade i tinningarna och tänderna skakade som skallerormar när jag körde hem. Johan hade sagt åt mig att sitta och vänta lite innan jag körde, men jag ville bara hem och det gick bra. När jag kom hem satte jag mig i soffan med min varma vetekudde över axlarna och en kopp varmt kaffe och då blev det bättre. Skakningarna blev mindre och pulsen gick ner lite. Så himla märkligt. Vilken reaktion.

Johan frågade ju hur det går för mig och jag sa att om det är såhär jag egentligen mår så får det vara. Jag vill inte det. Give me drugs then…. Jag får fortsätta ta ”en dag ett ögonblick i sänder” och höra vad doktorn har att säga nästa vecka. Nu får det bli en kort stavpromenad.

Kram

 


Hur ska man vara....?

Idag börjar sista 100% - sjukskrivningsveckan. Nästa vecka är det meningen att jag ska jobba 50%.

Helgen har verkligen varit dagar då jag undrat om jag alls kommer att bli bra igen (klart jag blir men när? hur?Tålamod är inte min bästa egenskap just nu. Tycker inte om mig själv såhär heller. Vad är det som gör att det måste vara så jäkligt? Suck.

Efter mitt blogginlägg i torsdags, om dessa hälsningsfraser som är så svåra, fick jag lite respons, bl.a. på Facebook fick jag några tips på svar, typ: ”Det går”; ”Jämna plågor”; ”Hur är det själv” etc. Bra svar. Om man bara orkar ge dem och inte undviker människor för min inte vill få frågan över huvud taget. Jag fick också ett samtal från en vän som bara ”måste ringa” och säga att hon kände så igen sig. Hon kände i hela kroppen hur det känns när någon öppnar munnen för att fråga ”Hur är det?” Eller ännu värre ”Det ser ju bra ut i alla fall”. Jag vet att man bara vill vara vänlig och uppmuntrande, men när man mår som en skit i en sprucken ask, då vill man inte alltid höra att ”det ser bra ut i alla fall.” Det syns ju oftast inte på utsidan. Man har ju inget plåster eller bandage eller krycka, utan allt finns på insidan och tär.

Jag vet att de flesta av ens vänner verkligen är omtänksamma och vill väl genom att fråga hur man mår och vill verkligen veta, men det finns ju också dessa som inte ens tänker på att svaret kan vara annat än ”bra” och blir överrumplade av det.

Jag hittade en bild på internet som säger en del, kanske kan den uppmuntra någon som känner som jag.

Blessings

 


Helgsyndrom.....?

Skak, skak,; gung, gung; dunk, dunk; snyft, snyft; snap, snap…… var det inte likadant förra lördagen? Jo, det var det, det var ju då jag gick till hälsokostaffären och köpte Valerina natt. Konstigt. Jo, det har ju varit så nå’n dag i veckan också, men helgen har definitivt varit drabbad…. Har gått in i fjärde veckan nu utan medicin, vet inte hur lång tid det tar för kroppen att vänja sig. Det känns i alla fall jobbigt att inte har kontroll – ”the control freak is out of control…” Kanske jag inte kan vara utan medicin….. Eller kan jag det… Vill jag det? Klarar jag att lära mig ta tillbaka kontrollen utan att bryta ihop?

Livet faller på mig. Eller över mig. Hade jag varit ”normal” (what ever that means…) nu hade jag kunnat säga ”Det är lite mycket just nu” och kommit undan med det. Sett en bra film och ätit lite Haägen Dasz glass eller mörk choklad.  Det kan jag göra nu också men det har inte samma effekt.

Både saker jag skulle kunna göra något åt, men inte orkar för att jag vet hur jobbigt följden blir, även om det egentligen inte är så himla allvarligt…. och saker jag inte kan göra något åt, som egentligen är mer allvarligt, utan bara kan stå bredvid och se på, summan blir för mycket jag kan inte bara lägga det åt sidan och inte bry mig, vilket jag kunde bättre förut.

Ja, jag vet, det är lite virrigt, jag bara skriver liksom…

Hoppas att snart kunna komma med trevligare blogginlägg.

Blessings

 

 


Läget...?

Har tänkt en del på hur jobbigt det är med de vanliga hälsningsfraserna när man faktiskt inte kan säga att man mår bra. För det är ju just hälsningsfraser det är, inte en egentlig fråga. Som i affären i USA t.ex. ”Hi, how are you doing today?” (och det frågar jag bara för att chefen har sagt att jag ska det). Och vi gör likadant i största allmänhet och för mig är det, just i den här perioden av livet i alla fall, jobbigt för jag kan inte svara ”bra” för då ljuger jag, men jag har kanske inte heller lust att berätta hur det är egentligen. För hur många är det som på riktigt vill veta hur man mår när de vanliga ”hälsningsfraserna” uttrycks – ”Läget?”, ”Hur är det?”, ”Allt väl?”, ”Annars då?”

Till mina närmaste kan jag ju bara säga – ”fråga inte”, ”ingen kommentar” eller bara skaka på huvudet, om jag inte vill eller orkar tala om hur jag mår just då. Men andra. Hur gör man där? ”Vill du verkligen veta?” är ju ett sätt att svara, en motfråga. Eller ”Nej, allt är inte bra, tvärtom faktiskt, och om du inte hinner eller vill veta mer så stoppa mig nu.” Men vem orkar säga så varenda gång…..

Hur många gånger har inte jag själv svarat – ”Jodå, bra, förkyld men annars är det bra”; ”ont i ryggen, men annars är det bra”; Vaddå annars! Vad ska jag säga nu då – ”Mår skit, behandlas för depression, varit sjukskriven sedan augusti – men annars är det bra.” Nä, det funkar ju inte, det är ju inte bra annars…  

Jag vet, jag är lika dålig på att välja hälsningsfras själv. Har många gånger bitit mig själv i tungan när jag frågat hur någon mår, utan att egentligen varken vilja veta några detaljer eller ha tid för en utläggning. Hoppas att den här tiden kan göra mig bättre på det.

Nu är det i alla fall dags för en promenad i ”Brittsommar-vädret”.

Kram

 


Snabbfika ;-)

Hade besök av min vän idag på förmiddagen. Vi skulle ta en snabbfika för han hade mer inplanerat den här da’n. Ok, vad bra, vi ses 8.40 och jag fixar gott kaffe på vår nya maskin. Kl. 11.40 – Nä, nu måste jag vidare…. Jag gillar sådana ”snabbfikor” :-)

Det var en jättetrevlig förmiddag i alla fall. Den gjorde att dagen som i övrigt varit ganska skakig, gungig och jobbig, blev lite lättare att komma igenom. Thanks.

"As iron sharpens iron, so a friend sharpens a friend."
- King Solomon

Blessings

Nä, så fint kunde inte jag göra, men det var gott ändå :-)

 


Höstvindar

Utanför fönstret blåser det som bara den. Undrar om jag kommer att blåsa bort när jag tar min stavpromenad…får klä mig varmt tror jag, till att börja med i alla fall.

Igår var jag hos min handläggare på Försäkringskassan. När man är sjukskriven en längre tid ska man ju göra en handlingsplan för återgång till arbetet och så. Det gick väl ganska bra, eftersom min läkare redan skrivit halvtid från den 22/10 så tyckte hon inte att det verkade behövas någon avstämning med arbetsgivare eller så (tycker inte jag heller), det är ju inte jobbet som sådant som gör mig sjuk. Att ta sig dit, till Försäkringskassan alltså, är däremot ett stresspåslag i sig, i alla fall att parkera där. Jag hade kollat på kartan var det var så jag visste hur jag skulle köra. Tyvärr står det inte på kartan var man inte får svänga höger eller vänster….. men jag kom dit i alla fall, bakvägen till slut, och hade turen att se en bil köra ut från en parkeringsplats på gatan, och jag kunde ta den. Men vad folk parkerar dåligt då, det hade lätt fått plats minst två kanske tre bilar till längs trottoaren där om man bara parkerat bättre. Nåja, inget jag kan göra något åt och jag fick ju en plats, så skit i det ;-) Ska hålla mig därifrån i fortsättningen. Nu är ju inte jag så sjuk att jag inte kan ta mig till olika platser, men jag kan tänka mig dem som verkligen inte kan/vågar/vill lämna hemmet och som bor häromkring och behöver åka över halva stan för att ta sig dit, det måste vara ett h-vete.

Jag tar en dag, ett ögonblick i sänder fortfarande, förstås. Emellanåt känns det helt ok och emellanåt är det pest och pina igen. Försöker ignorera alla symtom bäst jag kan, ibland funkar det ibland inte.  Det är lite sorgligt för om allt varit "som vanligt" hade jag varit färdig Grundtränare nu efter utbildning på STAC i Ronneby. Hoppas jag kan gå den till våren istället. Det vore verkligen en seger i så fall. 

Ska se om jag kan rensa och göra fint i något av skåpen i köket idag, det behövs ;-)

Ha en bra dag

Såhär fin är vår mur nu

 


Hönan eller ägget....?

Ja, vilket kom först? Hjärtklappning eller ångest? Vilket kom först? Ja, det är den typen av frågor som surrar lite i min hjärna just nu. Ännu en dålig dag alltså….

Ja, jag köpte Valerina Natt och tog igår kväll. Ja, jag sov gott (om det nu berodde på det) till i morse då jag igen vaknade med eller av hård, snabb, ihållande puls. Jag andas långa djupa andetag, tänker: Lugn och ro, Lugn och ro. Hjälper det? Nej, inte då i alla fall. En stund senare är det inte lika påfallande och då kan jag stiga upp.

Se’n har hjärtklappningen (eller den hårda, snabba ihållande pulsen) varit min stalker idag. En förbaskat irriterande sådan.  Och plötsligt kan jag bara börja gråta och tycka att livet är pest och jag vill inte ha det såhär längre. Ångesten försöker ta över, men än så länge håller jag den stången. F…n också (ja, han har säkert en hel del med det att göra) jag vill bara vara bra och ”som vanligt.” Jag har ju fått hjärtat undersökt av invärtes-läkare, ganska nyligen, både blodprover och EKG visade inga konstigheter, så patologiska/ sjukliga orsaker verkar det inte vara.

Tredje veckan helt utan medicin och väntar på att det ska bli bättre. Ja, inte bara väntar förstås, jobbar på det, i tankarna, med motion, med bön, med trevligt sällskap och samtal. Tack och lov att jag inte är gift med mig förresten, usch vad jobbigt. Tack, Magnus att du står ut.

Kram

 


Varannandags/natts.....

Magnus: ”Dålig dag idag?” 

Jag: ”Uhm.”

Så lät ungefär konversationen i köket i morse. Fanken att det ska bli så. Natten var också orolig och högpulsad… och nej, jag har inte provat Valerina natt. Tänkte att jag inte skulle behöva det, eftersom förra natten var bra, men jag får kanske tänka om.

Grå dag utomhus också, men jag ska snart gå en sväng med stavarna, det är helt nödvändigt. Ett ordspråk av Stig Johansson säger: "Det är alltid för tidigt att ge upp." Och det få jag hålla fast vid idag, ja, alla dagar. Jag antar att i mitt nuvarande tillstånd så är egenskapen envishet en god sådan. Det är det i vid en del andra tillfällen också, men speciellt nu.

Min läkare tycker att jag är en kämpe – jag gillar min läkare :-) Ja, min mor tycker också det, men hon är ju jävig, fast det betyder mycket för mig ändå.

Nej, det börjar bli dags för stavarna nu känner jag.

Ha en skön dag.


Weird, scary dreams....

Igår var jag trött och somnade ganska snabbt efter att jag lagt mig. Efter en stund, vet inte hur länge, vaknade jag med ett ryck av världens mardröm, med hjärtklappning och ångest. Fy, vad äckligt. Jättejobbigt var det. Och denna olustkänsla, höga puls och mycket märkliga drömmar höll i sig resten av natten. Usch, vad obehagligt. Inte precis så jag vill tillbringa mina nätter. Ska nog gå och köpa ”Valerina Natt” i Hälsokostaffären, kanske det kan göra nytta.

Läser på kortet jag fick av fina väninnan igår: ”Om Herren inte vore min hjälp så bodde min själ snart i det tysta. När jag tänkte: ’Min fot vacklar’, då stödde mig Din nåd o, Herre. När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta, då gladde Din tröst min själ.” Ps.94:17-19  Det fina bibelordet ihop med the Irish Blessing gör mig gladare och jag hoppas att resten av dagen kan få bli lugnare än natten var.

Blessings

”De fattiga önskar sig rikedom, de rika önskar sig till himlen, men de visa önskar sig ett tillstånd av lugn.”
 - By Swami Rama

 

 

 

 

 


An Irish Blessing

Fick jag idag i form av en tekopp inköpt på Irland av fina väninnan Birgitta. Hon och hennes familj var på Irland i somras och hon köpte denna fina kopp till mig. Det gick bra att dricka kaffe ur den också ;-)

”May the road rise to meet you, May the wind be always at your back, May the sun shine warm upon your face and rain fall soft upon your fields, And until we meet again, May God hold you in the hollow of His hand.”

Sången finns ju i Svenska psalmboken också, i tilläggsdelen tror jag:

”Må din väg gå dig till mötes och må vinden vara din vän, och må solen värma din kind, och må regnet vattna själens jord. Och tills vi möts igen må Gud hålla, hålla dig i sin hand.”

Jag googlade på irländska välsignelser och det finns en del – prova det.

Ha det gott


Lättar dimman?

Igår tyckte jag mig känna en viss lätthet infinna sig inom mig. Är det så att utsättningssymtomen från helvetet börjar ge sig? Att dimman börjar lätta? Tungsinnet och förtvivlan som följde med de fysiska symtomen har på något sätt börjat lyftas av så att hoppet börjar kunna skymtas. De fysiska symtomen är dock kvar, som att de bara måste plåga mig. Yrsel, ostadighet, värk, hjärtklappning. It sucks… men nå’nstans är ändå ljuset och hoppet där nu, vilket jag inte riktigt kunde se förra veckan. Kanske är det på väg åt rätt håll ändå. Ja, det måste det ju vara…..

Igår var första dagen i oktober, soligt och fint var det. Idag regnigt och ruggigt, men fortfarande varmt, vilket jag uppskattar. Ska ta min dagliga stavpromenad och det är skönare om det är behaglig temperatur.

Ha en skön dag

Sibbarp den 1 oktober - helt ok faktiskt ;-)

 


Wellness...

Det är ett populärt ord det där. Wellness-träning; Wellness-kost; Wellness-resor etc. Nu har ju då Arla mejerier dessutom sedan en tid tillbaka lanserat sina nya "Wellness-produkter." Oj, vad frisk man ska bli om man bara dricker just den mjölken eller yoghurten.  Även Skånemejerier har kommit ur med sin nya ”Stark-mjölk” men extra protein som man absolut ska dricka efter man tränat. Speciellt den med chokladsmak kan jag tänka mig ;-)

Detta får mig att tänka – vore det inte bättre att lägga pengar och energi på att finna ekologiska gårdar med gräsbetande kossor och börja sälja obehandlad mjölk från dessa, d.v.s. opastöriserad och ohomogeniserad mjölk. För dessa ”wellness-produkter” är ju redan förstörda av dessa procedurer och allt det naturligt hälsosamma och nyttiga som vi människor skulle må bättre av, är redan borta i och med den hårda behandlingen. Sedan tillsätter man istället olika ämnen på kemisk väg för att göra produkterna ”hälsosamma”.

Tänk istället att kunna köpa helt obehandlad mjölk i affären, den som har kvar alla vitaminer, mineraler och enzymer som behövs för att vi ska kunna dricka den och må bra. Att låta den stå i kylen en stund och sedan skumma av grädden som flutit upp ovanpå och vispa den och ha till bär t.ex. Där, Arla och Skånemejerier, har ni ett uppdrag att bita i. Då skulle man kunna tala om riktiga wellnessprodukter.

Så, alltså, i och med att jag skrev detta inlägg i den här bloggen, låter jag Hälsopastorn - bloggen inlemmas här så behöver jag inte ha flera olika.

Nu ska jag torka upp i köket – frostar av frysen och antar att om inte hela golvet är översvämmat nu så är halva det i alla fall ;-)

Mår fortfarande rätt kasst så jag får försöka ägna mig åt aktiviteter som gör att jag inte tänker på det under en stund i alla fall.

Ha en skön höstdag

Wellness :-)

 


RSS 2.0